Square Enix och utvecklingsteamet Team Asano har under de senaste åren skapat sig ett unikt namn i spelvärlden genom sin visuella estetik i form av HD-2D.
Denna teknik, som blandar klassisk pixelkonst med moderna tredimensionella miljöeffekter och ljussättning, har tidigare varit förbehållen traditionella och turbaserade rollspel. Med lanseringen av det nya titeln tar utgivaren för första gången steget ut i en helt ny genre. I denna utförliga The Adventures of Elliot: The Millennium Tales recension granskar vi hur väl denna nostalgiska estetik fungerar i ett renodlat actionäventyr, och om spelet lyckas stå på egna ben vid sidan av sina uppenbara inspirationskällor.
Klassisk pixelkonst från 1990-talet har en förmåga att åldras med betydligt större värdighet än tidig polygonbaserad 3D-grafik. Titlar från Super Nintendo-erans glansdagar framstår fortfarande som visuellt tilltalande mästerverk. När denna designfilosofi nu appliceras på ett realtidsbaserat äventyrsspel skapas en omedelbar känsla av igenkänning, samtidigt som moderna tekniska framsteg tillåts lyfta upplevelsen till en helt ny nivå.
Ett tidsresande äventyr med karismatiska karaktärer
Berättelsens centrala gestalt är Elliot, en målmedveten och karismatisk äventyrare vars främsta drivkraft är att bistå behövande runtom i världen. Det som till en början framstår som ett högst ordinärt uppdrag på direkt order av kungarikets regent eskalerar snabbt till ett omfattande räddningsuppdrag. För att rädda både landets prinsessa och hela civilisationens framtid tvingas Elliot korsa gränserna för tid och rum. Elliot fungerar utmärkt som protagonist; han besitter en naturlig charm och en personlighet som är lätt att tycka om, utan att för den sakens skull upplevas som klyschig eller överdriven.
Vid sin sida har Elliot den lilla fén Faie. Detta fjäderbeklädda ressällskap fungerar som en guide genom de olika tidsepokerna och bistår dessutom aktivt under strider med sina magiska förmågor. Faie har dock en tendens att vara i överkant pratsam, och hon faller emellanåt in i det klassiska mönstret där spelets följeslagare avslöjar pusselavsnittens lösningar innan spelaren själv har hunnit analysera situationen. Det finns en inställning för att reglera frekvensen på hennes kommentarer, men funktionen går inte att stänga av helt. Trots detta mindre irritationsmoment bidrar karaktärsinteraktionerna till att bygga upp en engagerande värld under de cirka 20 timmar som kampanjen varar. Spelets mest känslomässigt laddade ögonblick uppenbarar sig dock först under berättelsens absoluta slutskede samt i det innehåll som låses upp efter att eftertexterna har rullat.
Potentialen som gick förlorad i tidsresorna
Tidsresor som spelmekaniskt koncept är en notorisk utmaning att realisera på ett tillfredsställande sätt, och det är tyvärr på den här punkten som produktionen uppvisar sina tydligaste brister. Spelaren får förvisso förflytta sig mellan markant skilda epoker, såsom magins tidsålder och återuppbyggnadens era, och i teorin ska detta avspegla sig i hur spelvärlden är utformad. Rent konkret begränsas skillnaderna oftast till mindre arkitektoniska förändringar inom städernas murar. När man rör sig ut i vildmarken är vegetationen, träden och terrängformationerna i stort sett identiska oavsett om man befinner sig i det förflutna eller i framtiden.
Denna brist på kontinuitet och utveckling blir särskilt påtaglig vid besök i de olika stammar av bestar som befolkar världen. Att dessa bosättningar inte har förändrats eller utvecklats nämnvärt under ett helt årtusende bryter illusionen av en levande och föränderlig tidslinje.
Monotont fiendeutbud över århundradena
Den bristande variationen sträcker sig även till de motståndare som spelaren tvingas konfrontera. Samma grundläggande uppsättning av varelser – däribland råttmänniskor, slemvarelser och flygande monster – återfinns i såväl forntida grottsystem som i nutida miljöer. Det går för det mesta att springa förbi dessa standardfiender om man har bråttom, med undantag för specifika rum som kräver att alla hot elimineras innan vidare passage tillåts. Avsaknaden av unika varelser för respektive tidsepok innebär dock att spelaren har sett merparten av spelets fiendetyper redan efter ett par timmar. Det bästa exemplet på tidsspecifika anpassningar är de mekaniska automata-enheterna, vilka i spelets senare skeden har försetts med en patinerad och åldrad yttre struktur för att reflektera tidens gång.
Teknisk prestanda och visuell briljans
Trots de mekaniska bristerna i tidsresandet är världen en ren visuell triumf för HD-2D-tekniken. Miljödesignen erbjuder en lång rad imponerande landmärken som effektivt maskerar spelets strukturella brister. De hängande indigofärgade bladen i Grandree, vulkankratern vid Mount Phoenix och de arkitektoniska underverken i storstaden Weyzn är samtliga exempel på enastående pixelestetik. Pixelsidorna för spelets bossar håller också en mycket hög nivå, där den laseravfyrande eldlödlan Salathmadra utgör en visuell höjdpunkt.
Vid tester utförda på Nintendo Switch 2 presterar spelet överlag mycket väl och ligger nära den grafiska standard som uppnås på PC. De huvudsakliga skillnaderna mellan plattformarna kan härledas till något längre laddningstider samt enstaka, kortvariga fall i bilduppdateringen på den bärbara konsolen vid mer intensiva sekvenser. Konstruktionen av miljöerna kan i sällsynta fall leda till att mindre motståndare skyms bakom fast geometri, men detta är ett marginellt problem i en annars mycket polerad presentation.
Strategiskt djup genom Magicite-systemet
Många element i speluppbyggnaden kan tyckas bekanta för genrefans, men integrationen av det så kallade Magicite-systemet tillför en välkommen taktisk dimension. Trots att utvecklingsteamet är mest kända för sina renodlade rollspel har detta projekt mycket lite gemensamt med den genren. Det finns inget traditionellt erfarenhetssystem där karaktären ökar i nivå för att bli starkare. Istället styrs Elliots utveckling och stridsförmåga helt av de magiska kristaller som monteras direkt på de olika vapnen.
Dessa kristaller kan antingen hittas i dolda skattkistor eller tillverkas hos en specifik smed med hjälp av fragment som besegrade fiender lämnar efter sig. Det finns totalt sju olika vapentyper i spelet, och varje enskilt vapen har tillgång till 15 unika Magicite-modifierare. Dessa modifierare ger olika bonusar och specialeffekter och kan bytas ut sömlöst när som helst via pausmenyn – till och med under pågående strid. Om en specifik fiende rör sig för snabbt kan spelaren snabbt utrusta en kristall som tillför en bedövande effekt, vilket skapar ett flexibelt och dynamiskt stridsflöde.
Kraftfulla kristallkombinationer
Genom att experimentera med olika kombinationer av kristaller kan spelaren förvandla Elliot till en extremt effektiv stridsmaskin. Vissa kombinationer skapar kraftfulla synergieffekter:
- Eldpilar + Explosion: Genom att kombinera pilbågens eldbaserade Magicite med en sprängmodifierare kan spelaren antända ett mål och därefter utlösa en kraftig explosion som snabbt reducerar även de mest tåliga bossars livmätare.
- Snabba vapenbyten: Spelaren kan ha två vapen utrustade samtidigt, tilldelade till varsin knapp.
- Taktisk paus: Det smidiga radialmenysystemet fryser omedelbart spelet, vilket ger spelaren tid att byta vapen, använda helande drycker eller aktivera Faies magiska besvärjelser utan att förlora stridens momentum.
Stridsmekanik och belöningssystem
Själva grundstommen i striderna är medvetet nostalgisk och okomplicerad. Det handlar i grunden om att positionera sig rätt och attackera med vältajmade svärdshugg. För spelare som söker större mekanisk utmaning finns det dock avancerade tekniker att bemästra. Elliot kan använda sin sköld för att parera inkommande attacker, vilket försätter motståndaren i ett försvarslöst tillstånd och öppnar upp för kritiska skador. Det går även att utnyttja omgivningen genom att kasta föremål eller få specifika fiender att explodera i syfte att skada intilliggande varelser.
Skulle spelaren stöta på övermäktigt motstånd är spelet relativt förlåtande. Mot en ökande avgift i form av spelvaluta kan Faie återuppliva Elliot direkt på platsen med full hälsa. Denna kostnad fördubblas vid varje användning men återställs så snart spelaren registrerar sig vid en fast sparpunkt. Denna mekanik är helt valfri och är inaktiverad på den högsta svårighetsgraden (Very Hard). Systemet tillåter att spelaren i praktiken kan köpa sig förbi svåra passager om resurser finns, men spelets balansering gör att det sällan känns som en absolut nödvändighet.
Risk och belöning i stridssekvenserna
Det finns också ett inbyggt belöningssystem för den som spelar skickligt och undviker att ta skada. Varje besegrad fiende bygger på en kombomätare som ökar mängden resurser och föremål som tappas vid eliminering. Detta är ett mycket effektivt sätt att samla material för tillverkning av avancerad Magicite. Systemet är dock strikt; minsta lilla skada som Elliot registrerar bryter omedelbart sekvensen, vilket tvingar spelaren att börja om från noll. Denna mekanik skapar en bra balans mellan offensivt risktagande och defensiv återhållsamhet.
För de spelare som vill sätta sina färdigheter på ett ultimat prov finns det särskilda utmaningstempel (Temple of Trials). Här ställs man mot successivt svårare vågor av standardfiender samt återkomster av tidigare besegrade bossar. Belöningarna i dessa tempel är mycket värdefulla, och miljöerna fungerar utmärkt för att utvärdera nya vapen- och kristallkombinationer, men svårighetsgraden kräver god planering.
Plattformshoppande och utforskning
Utanför striderna innehåller äventyret en oväntat stor mängd plattformsinslag. Att navigera över avgrunder, simma under vattenytan och hitta vägar upp till högt belägna platser utgör en betydande del av spelupplevelsen. Spelets grottor och instanser är ofta uppbyggda kring mekaniska hinder, där spelaren måste visa prov på god precision för att undvika fällor och lava. Tack vare en exakt och responsiv styrning känns dessa moment logiska och rättvisa. Spelaren kan även utrusta specifika tillbehör som underlättar navigeringen, exempelvis föremål som tillåter Elliot att sväva kortvarigt eller som eliminerar skadan av att falla ner i hål.
Eftersom spelets världskarta i stor utsträckning är öppen och tillåter utforskning i valfri ordning, kan man stöta på områden där Faies magiska förmågor, såsom teleportering, gör det möjligt att helt kringgå vissa plattformssektioner. Vertikaliteten i terrängen kan även utnyttjas defensivt i strid genom att inta högre mark och därifrån kasta bomber eller dirigera magiska attacker mot fienderna nedanför.
Navigering och kartsystem
Systemet för snabbresor är väl utformat och underlättar förflyttning mellan de olika epokerna. Runtom i världen finns mekaniska vägvisare som, när de väl har aktiverats manuellt, tillåter omedelbar teleportering direkt via kartskärmen. Detta system fungerar oberoende av vilken tidsålder spelaren för tillfället befinner sig i.
Världskartan är tätt befolkad med ikoner som indikerar positioner för:
- Skattkistor och dolda föremål
- Helgedomar för uppgradering av Elliot och Faie
- Samlarobjekt i form av herrelösa katter
Denna detaljrikedom underlättar för den som vill hitta allt, men informationsmängden på skärmen kan stundtals bli överväldigande. Ett filter för att dölja specifika ikoner hade varit önskvärt för att tillåta en mer organisk upptäcktsfärd. Samma tydliga struktur återfinns i spelets grottor, där kartorna visar exakta positioner för kistor och sparpunkter strax innan de stora bossstriderna. Spelet tillåter dock inte direkt teleportering in i eller ut ur grottorna, men sparpunkternas strategiska placering gör det enkelt att ta en kort avstickare till närmaste by för att fylla på förråden innan en stor strid påbörjas.
Jämförelsen med genrens giganter
Det går inte att undgå den påtagliga likheten mellan denna titel och genrens historiska milstolpar, i synnerhet The Legend of Zelda: A Link to the Past. Likheterna sträcker sig från det visuella uppifrån-perspektivet till Elliots fysiska attribut med den röda mössan samt hans arsenal bestående av pilbåge, bomber, bumeranger och en rush-attack för att forcera hinder. Tematiska grottor baserade på klassiska element som eld, vatten och skog finns alla representerade, och huvudkaraktären svingar sedvanligt ett lysande magiskt svärd.
Att hämta inspiration från ett av spelhistoriens mest hyllade verk är i sig ingen nackdel, men den nära koppling som spelet har till sin förlaga bjuder oundvikligen in till direkt jämförelse. På detta plan når produktionen inte riktigt samma strukturella höjder. Pusslen i spelets grottor tenderar att vara i det enklaste laget och erbjuder sällan någon större intellektuell utmaning för vana spelare. Det klassiska vattentemplet bjuder på den traditionella mekaniken med att reglera vattennivåer, men merparten av miljöerna passeras utan mer komplicerade hinder. För en vuxen publik med lång erfarenhet av tvådimensionella äventyrsspel kan svårighetsgraden upplevas som något låg, vilket gör att titeln snarast fungerar som en utmärkt inkörsport till genren för nybörjare.
Sammanfattning och slutgiltigt omdöme
Spelet särskiljer sig positivt genom att erbjuda flera unika slut. För att låsa upp det mest tillfredsställande slutet krävs det att spelaren genomför en grundlig utforskning av de olika tidsperioderna. Att nå det första slutet på den högre svårighetsgraden tar knappt 14 timmar, och att därefter lokalisera resterande slutscener tar ytterligare cirka 10 timmar. Detta ger en kompakt och välbalanserad spellängd för den här typen av äventyr. Flera av de narrativa avsluten håller en hög dramatisk kvalitet och levererar en stark känslomässig slutpunkt.
The Adventures of Elliot: The Millennium Tales dras med vissa strukturella svagheter, framför allt i hur tidsresandet har implementerats och det något repetitiva fiendeutbudet. Trots dessa brister är det ett mycket solitt och underhållande actionäventyr. Det visar återigen prov på styrkan i HD-2D-estetiken och levererar en engagerande spelvärld med ett intressant och djupt utrustningssystem. För fans av klassiska äventyrsspel erbjuder Elliots resa en nostalgisk och välproducerad upplevelse som rekommenderas för den som uppskattar genrens traditionella hörnstenar.
