Recension: Wolfenstein: The New Order

Det är återigen dags att ta sig an andra världskriget och denna gången är det den svenska studion Machine Games som har tagit på sig detta uppdrag.

Vi har fått se och spela en hel del Wolfenstein, men egentligen inga som blivit något bra eller skapat samma minnen och upplevelser som spelet från 90-talet då inte grafiken var allt utan mycket annat.

Denna gången är vi med om Wolfenstein även hos våra senaste konsoler och det är många hoppats på redan innan spelet släppts att man gör det betydligt bättre denna gången än sina föregångare, detta är något som Machine Games överraskar med och helt klart levererar.

Denna gången får vi spela som William BJ Blazkowicz som har polskt ursprung men uppvuxen i USA. Man är med om en hel del strider med sin grupp eller sitt kompani, men som tillslut inte går riktigt som planerat och man hamnar istället som fånge hos Nazisternas galning Wilhelm Strasse. Strasse är en forskare som tagit fram robotar, experimenter på människor och mycket andra sjuka projekt under nazisternas ägo.

Galne Strasse gör allt svårare

Efter att se två av sina kollegor brutalt mördas av Strasses soldater/robotar lyckas Blazkowicz tillsammans med en av sina kollegor och fly, tyvärr skadas Blazkowicz såpass allvarligt att han hamnar i någon slags koma i hela 14år. Under tiden Blazkowicz är i koma hamnar han hos en familj som tar hand om skadade soldater och där han även träffar Anya Oliwa.

När Blazkowicz äntligen blir “normal” får han reda på att nazisterna tagit över världen, ett svar som inte gör soldaten glad och väljer för att göra något som inte många andra vågat och låta amerikanarna ta över makten i sitt land igen och få Nazisterna att förlora allt, en dröm som är extrem svår men inte omöjlig enligt Blazkowicz själv.

Som i dom flesta andra FPS-spel så går man igenom en kort genomgång och lär sig dom enkla kontrollerna. Allt detta sker mitt under krig och ombord ett plan där man får släcka bränder, släppa på last och även visa sina kunskaper i att svara i telefon. När man väl kraschat så gäller det att gömma sig från robotar (ni läste rätt, robotar!) och helt enkelt lära sig och skjuta ner sina fiender.

Redan första sekvensen i spelet är nästan som kopierat direkt från filmen Rädda Meningen Ryan, men inge ont om det utan här gäller det istället att vara snabb och egentligen veta den rätta vägen då kulor viner precis vid skallen.

Man fortsätter och det är relativt lätt att veta vart man ska fastän att kartorna är ganska så öppna men det finns egentligen bara en väg man kan gå. Ibland kan det vara lite pussel att göra innan man tar sig igenom olika hinder, andra gånger kan det bara vara fiender som är i vägen.

Ninja eller Soldat?

Men när det kommer till att få ner fienden så finns det två alternativ man kan gå, antingen så springer man inte och kör pang-på skjuter ner allt i sin väg, eller så gör man det lättare för sig och smyger sig på kaptenen/generalen som finns i närheten som då gör att det inte kommer förstärkning. Variationen av fiender är rätt så stor och galningen Strasse lyckas ta fram soldater som ser hårda, elaka och helt enkelt brutala ut.

Machine Games har fått in många detaljer som man kanske inte är van vid i dagens FPS-spel. Några bra exempel är att om man blir skadad och gömmer sig ett tag så är man annars van vid att hälsan ökar men inte i Wolfenstein. När det kommer till ammunitionen så finns dom lite här och var i spelet samt att nästan alla fiender släpper ammunition som man inte bara kan plocka upp i farten utan man måste “manuellt” plocka upp dessa vilket kan vara en detalj som blir väldigt frustrerande om man inte gör detta allt för ofta och man står där med tomma magasin.

Men den viktigaste detaljen när det kommer till Wolfenstein är att ha möjligheten till att ha dubbla-vapen och kunna strunta i allt som har med smyga att göra och istället bara köra pang-på med sin dubbla full-automatiska gevär.

Designen av vapnen i Wolfenstein: The New Order är inte något som vi är vana att se hos FPS-spel, med tanke på att spelet utspelar sig under Andra världskriget så har Machine Games gjort det riktigt snyggt och helt klart uppskattat och en viktigt detalj.

Inga större överraskningar…

Grafiken finns det inte mycket att varken hylla eller kritisera utan det håller den ”standard” kvalitén som vi sett flera gånger tidigare hos andra FPS-spel. Spelet släpptes även till Xbox One och PS4 men tyvärr så är det inga enorma skillnaden mellan t.ex PS3 och PS4 som många kanske hoppas på. Dom olika miljöerna i spelet är bra och kan variera både inomhus och utomhus.

Ljud som enligt mig en viktig del i alla spel och är Wolfenstein görs detta bra. När det kommer till vapen så finns det några riktigt stora bössor som låter riktigt bra, men sen finns det tyvärr andra som man nästan väljer att inte använda av just hur dessa låter under strid. Att lyssna på dialogerna och manuset i sig här är väldigt välgjort och faktiskt en spännande handling som är mycket av anledningen till att man vill fortsätta spela kampanjen.

Machine Games har denna gången lyckats ta tillbaka Wolfenstein in i rampljuset. Wolfenstein är värt all uppmärksamhet det fått och att man lyckats släppa det på next-gen också är nog inge som klagar över, synd bara att det inte är särskilt mycket skillnad grafikmässigt men just nu vill man bara ta del av nya spel till konsolerna.

Ett välpolerat manus och en handling som är den största anledningen till att man vill fortsätta spela och egentligen se hur hela äventyret slutar som man nu kämpat sig igenom.

Omdöme:

En Bra-stämpel är Wolfenstein: The New Order helt klart värt men tyvärr så känns det inte som man får ta del av mycket nytt när det kommer till ett FPS-spel utan mer att denna gången blir största skillnaden andra världskriget och att det just får namnet Wolfenstein.

Men precis som vi flera gånger tidigare nämnt så är det dom ”små” detaljerna som gör det och lyfter spelet samt att handlingen överraskar med att nazisterna tar över större delar av världen istället för att förlora andra världskriget, hur ska detta sluta egentligen?