Wolfenstein 2 fortsätter där första spelet slutade och hur långt har Nazisterna kommit denna gången.
BJ Blazkowicz är tillbaka och när vi trodde att första spelet var det värsta som kunde hända är vi med om rena motsatsen i tvåan. Men frågan vi ställde oss ganska snabbt redan i första spelet var vem BJ Blazkowicz är, vart växte han upp, hur blev han den han är idag samt om bakgrunden är så mörk som det hintades om i första spelet.
Ganska snabbt blickas vi tillbaka i Wolfenstein 2: The New Colossus om hur BJ Blazkowicz uppväxt var och utan att avslöja för mycket kan vi säga att hans uppväxt var långt ifrån smärtfri, ärligt talat bland det jobbigare vi varit med om när det kommer i ett spel där vi har en pappa som ville ha kontroll på allt, verkligen allt och speciellt sin sonen BJ Blazkowicz som inte alls levde upp till pappans förväntningar.
Men detta är bara en början på ett äventyr som vi trodde tog slut redan i första spelet, men för att vara lite mer realistiska och inse det nu så det vi såg i första Wolfenstein är bara början, början på något hemskt och väldigt krävande från alla parter. Vi har en hel del nya karaktärer att ta oss an men även gamla som gör lite av en comeback, några längre några kortare tid. Alla nya karaktärer har sin bakgrund och sin anledning till varför vi är där vi är just nu, inte bara för att det är ett krig som gått överstyr på alla sätt utan även för att man velat så mycket mer för sin familj och vänner än vad som var möjligt.
Storyn i Wolfenstein 2: The New Colossus är betydligt mycket djupare än tidigare och vi får reda på många fler detaljer om bland annat huvudkaraktären BJ Blazkowicz som vi inte tror många ens hade en aning om efter att spelat igenom första Wolfenstein.
Tycker man att första Wolfenstein var brutalt när det kommer till blod och krig så kan vi redan nu säga att ni kommer få er en chock i tvåan för just blod är bara förnamnet, både storyn och hela känslan i spelet får sig en del vändningar och när man tror det är slutet för allt o alla så händer något man inte ens trodde var möjligt men som ger hopp och som gör att vi vill gräva oss in ännu djupare i storyn.
När det kommer till grafiken så har Wolfenstein 2: The New Colossus fått sig ett lyft men inget jätte stort, första spelet ser än idag fortfarande bra ut med många detaljer och uppföljaren nu har lite mer detaljer när det kommer till grafik samt att vi får känslan av att kartorna som vi spelar alla uppdragen på att växt till sig lite. Fastän att storyn i sig är en röd tråd så kan man välja att utföra uppdragen på lite olika sätt genom att gå lite olika vägar. Denna gången har även några få sidouppdrag vi kan ta oss an men eftersom det inte finns något typ av levelsystem så handlar det mer om att man får lite sidostorys att ta del av och som vi kan säga redan nu kan vara värt tiden.
Vi spelade på PC och hade stadiga 60 FPS från början till slut och ärligt talat hittade vi knappt några buggar i spelet. Värt att tänka på är att Wolfenstein 2: The New Colossus är ett ”snabbt” FPS vilket betyder att det oftast handlar om snabba rörelser och fiender som kan komma från alla möjliga håll, spelstilen känner vi igen lite från senaste Doom med högt tempo och nästan omöjligt att smyga sig på fienderna, ett tempo som jag personligen uppskattar väldigt mycket och gärna vill se mer av.
Precis som i första Wolfenstein så är dialogerna samt röstskådespelarna bland det bättre vi har hört. Manuset för alla dialoger är alldeles utmärkt och när vi tittar på varje mellansekvens får man allt mer en filmisk känsla och en känsla i karaktärernas röster som att dom verkligen är med om alla dessa hemskheter. Visst finns det några fåtal karaktärer som vi främst tycker mest bara är i vägen samt att dom kan ha några få kommentarer som känns helt orelevanta och inte passande alls med tanke på situationen alla är med om.
Vi gillar verkligen Wolfenstein 2: The New Colossus, både när det kommer till storyn men även hur Machine Games att pusslat ihop allt detta till att göra det intressant och ärligt talat stundvis svårt att slita sig ifrån, man vill bara fortsätta och precis som i första så vill man veta hur allting kommer att sluta. Även vändpunkterna i spelet gör att man bara måste fortsätta och vi gör det med ett leende på läpparna eller tankar om att vi tror det är helt slut.
Omdöme
Machine Games har gjort det igen, dom har skapat ett Wolfenstein som vi kommer minnas bra länge och en story som visar att singleplayer spel lever vidare än idag. Wolfenstein 2: The New Colossus är ett bevis på att ett spel med en djup story kan lämna spår efter sig och detta spår som vi mer än gärna vill minnas. Att spela igenom första Wolfenstein är ett måste men ni kommer inte ångra er att spendera timmarna för varken Wolfenstein eller Wolfenstein 2.
[wp-review id=”28199″]
