Efter succén med nyversionen av Silent Hill 2 tar Konami en betydligt större risk med sitt nästa kapitel – Silent Hill f.
Den här gången lämnar serien den dimmiga amerikanska småstaden bakom sig och flyttar handlingen till ett fiktivt japanskt samhälle under 1960-talet. Resultatet är ett skräckspel som vågar experimentera både med berättande och spelmekanik, även om det inte alltid träffar helt rätt.
En ny huvudkaraktär med djup och sårbarhet
I stället för de traditionella, melankoliska manliga protagonisterna får vi nu följa Hinako Shimizu – en gymnasieelev vars liv präglas av familjevåld och psykisk ohälsa. Hennes inre trauman vävs skickligt in i spelets skräckelement, där den sömniga byn Ebisugaoka sakta förvandlas till en mardrömslik spegelbild av hennes psyke.
Det är ett modigt grepp som ger berättelsen ett emotionellt djup sällan skådat i serien.
Japansk kultur i skräckens tjänst
Att spelet utspelar sig i Japan är mer än bara ett estetiskt val. Neobards Entertainment har fyllt miljöerna med autentiska kulturella detaljer – från risfält och ramune-flaskor till pussel inspirerade av lokal mytologi.
Atmosfären är tät och suggestiv, och det märks att utvecklarna lagt stor vikt vid att skapa en känsla av plats och kultur.
Närstrid i fokus – på gott och ont
Till skillnad från tidigare delar saknas eldvapen helt. Hinako tvingas försvara sig med tillfälliga närstridsvapen som järnrör, basebollträn och tillhyggen som kan gå sönder. Det låter som ett fräscht grepp, men i praktiken blir striderna ofta klumpiga och frustrerande. Trög styrning, en snål uthållighetsmätare och oprecis träffhantering gör att närkampen sällan känns belönande.
Samtidigt finns ett strategiskt lager i att balansera hälsa, uthållighet och psykiskt tillstånd – ett system som förstärker spelets tema om sårbarhet och kontrollförlust, även om det ibland går ut över spelglädjen.
Ett psykologiskt pussel i flera lager
Där Silent Hill f verkligen glänser är i sina pussel och berättelsens tematiska djup. Spelet tar upp tunga ämnen som könsroller, barnmisshandel och beroende på ett sätt som känns både obekvämt och gripande. Pusslen är smart utformade och används som en förlängning av berättelsen, inte bara som hinder.
I de drömlika “shrine”-sektionerna får Hinako dessutom tillgång till övernaturliga krafter via en mystisk figur med rävmask – ett inslag som både stärker berättelsen och bjuder på mer varierad spelmekanik.
Visuellt och atmosfäriskt imponerande
Grafiskt är Silent Hill f ett av de mest stämningsfulla spelen i serien sedan PlayStation 2-eran. De groteska fiendedesignerna, de blodröda blommorna som sprider sig över byn och den ständigt närvarande dimman skapar en kuslig men vacker helhet.
Ljuddesignen är lika stark – från viskande röster till dova, hotfulla ljud som sätter sig i kroppen.
Slutsats: En modig men ojämn nystart
Silent Hill f är inte ett perfekt spel. Närstriderna är ofta en källa till frustration och den ojämna svårighetskurvan kan trötta ut. Men bakom de skavande mekanikerna finns ett berättelsemässigt och estetiskt djärvt spel som vågar ta serien i en ny riktning.
Neobards Entertainment lyckas inte fullt ut med allt de försöker göra, men modet att bryta mönster gör Silent Hill f till den mest intressanta delen i serien på länge.