Konamis senaste nyhet med ett helt nytt IP, Pragmata levererar på sitt sätt med unika mekaniker, unik story, men allt är inte på topp.
En nyskapande blandning av genrer
Inom genren för tredjepersons-shooters är det numera sällsynt att stöta på titlar som vågar bryta invanda mönster. Marknaden är mättad med mekaniker vi sett i decennier, vilket gör Capcoms senaste satsning, Pragmata, till ett intressant fenomen. Spelets främsta styrka ligger i dess förmåga att introducera en genuin innovation i spelbarheten: integrationen av två helt skilda system – hacking och traditionellt skytte – som körs simultant under intensiva strider. Trots att spelet dras med vissa genremässiga skavanker, lyckas denna centrala mekanik hålla intresset uppe genom hela upplevelsen.
Handlingen: En osannolik allians på månen
Berättelsen i Pragmata kretsar kring Hugh, en specialist som skickas till en högteknologisk månbas. Denna bas fungerar som ett forskningscentrum för 3D-printade miljöer och avancerad robotik, styrt av ett multinationellt företag på jorden vars moraliska kompass styrs uteslutande av vinstmaximering. Efter en kaotisk landning tvingas Hugh samarbeta med Diana, en extremt avancerad android. Diana besitter en närmast kuslig likhet med en mänsklig flicka, komplett med de beteendemönster och manér man förväntar sig av ett barn i den åldern.
Den artificiella flickan Diana och mänsklighetens sista hopp
Dynamiken mellan den tystlåtne Hugh och den tekniskt överlägsna men visuellt sårbara Diana utgör spelets emotionella kärna. Medan Hugh hanterar den fysiska eldkraften med allt mer förödande vapen, är det Diana som kontrollerar det digitala slagfältet. Hon har förmågan att hacka de fientliga robotar som jagar dem genom månhabitatet. Även om tematiken kring artificiell intelligens och farorna med företagskontrollerad teknik ibland känns bekant, lyckas relationen mellan de två karaktärerna skapa en minnesvärd koppling som bär spelet framåt.
Spelmekanik: När hacking möter eldstrid
Det som verkligen särskiljer Pragmata från konkurrenterna är stridssystemet. Matcherna utspelar sig ofta i begränsade arena-liknande miljöer där spelaren ställs mot vågor av specialiserade robotar. Varje fiendetyp kräver en specifik strategi; de har unika svagpunkter, varierande attackmönster och olika typer av defensiva sköldar. Det finns en tillfredsställande känsla i att dekonstruera dessa möten och bemästra de taktiska utmaningarna.
Ett komplext system i realtid
Själva skyttet kan bitvis upplevas som något stelt och tungrott, men det kompenseras av Dianas hacking-mekanik. Genom att sikta på ett mål kan spelaren, samtidigt som skott avlossas, navigera i ett digitalt rutnät med kontrollens knappar för att försvaga fienden. Detta sker i realtid, vilket innebär att man tvingas jonglera mellan att undvika inkommande projektiler och att lösa de pussel som krävs för att bryta ner fiendens försvar. Allteftersom spelet fortskrider introduceras fler störningsmoment, såsom glitchnivåer i rutnätet och oförutsägbara fiendebeteenden, vilket ökar komplexiteten avsevärt.
Miljöer och världsbygge: Mellan sterila laboratorier och hologram
Månbasen som miljö är till en början något steril, men spelet räddas av de fantastiska 3D-printade miljöer som Hugh och Diana rör sig genom. Capcom har lyckats skapa en fascinerande kontrast mellan de kalla laboratorieväggarna och de artificiella landskapen. Spelaren får vandra genom en simulering av New York Citys gator för att i nästa stund befinna sig vid en holografisk strandlinje. Den visuella kvaliteten i dessa miljöer, kombinerat med den futuristiska estetiken, gör att utforskandet känns motiverat trots spelets linjära struktur.
Utforskning och navigeringens utmaningar
Även om Pragmata följer en tydlig röd tråd genom kampanjen, belönas den nyfikne spelaren. Varje sektion av stationen döljer hemliga rum, extra stridsutmaningar och resurser som underlättar progressionen. Tyvärr är spelets inbyggda karta under all kritik, vilket ofta leder till desorientering när man försöker återvända till tidigare besökta områden. Som tur är finns ett effektivt radarsystem som hjälper till att lokalisera föremål i närheten, vilket mildrar frustrationen vid utforskning.
Progression och karaktärsutveckling i trygghet
Mellan de intensiva striderna fungerar skyddsrummet som en central hubb. Här kan spelaren uppgradera Hughs arsenal och förbättra Dianas hacking-kapacitet. Det är också här som de mer intima ögonblicken mellan karaktärerna får utrymme, vilket stärker den narrativa strukturen. Ett litet minus är dock kravet på att återvända hit varje gång spelaren behöver fylla på hälsa och ammunition, vilket kan upplevas som ett onödigt avbrott i tempot.
Hållbarhet och slutord
En genomspelning av kampanjen tar ungefär 15 timmar, vilket känns som en väl avvägd längd innan de dualistiska mekanikerna riskerar att bli repetitiva. Efter sluttexterna erbjuds dock ett betydande mervärde genom New Game +, utmanande träningsuppdrag och ett dedikerat post-game-läge fokuserat på strid och unika belöningar för de som vill maximera sin spelupplevelse.
Sammanfattningsvis är Pragmata ett modigt projekt från en av spelvärldens jättar. Genom att våga experimentera med okonventionella system levererar Capcom en upplevelse som känns fräsch i en annars förutsägbar genre. Trots en något konventionell struktur och vissa tekniska begränsningar i rörelsemönstret, gör den visuella prakten och det innovativa stridssystemet detta till en titel som varje seriös actionfantast bör uppleva.
