Square Enix har med sin hyllade satsning på retroinspirerade rollspel lyckats fånga essensen av 90-talets guldålder för JRPG-genren.
Samtidigt som de introducerar moderna mekaniker som känns fräscha för dagens spelare. I vår recension av Octopath Traveler 0 djupdyker vi i hur detta äventyr står sig som en modern klassiker.
Åtta unika livsöden i en sammanvävd värld
Kärnan i upplevelsen utgörs, precis som titeln antyder, av åtta olika karaktärer med vitt skilda bakgrunder och mål. Istället för en enhetlig huvudberättelse får spelaren följa individuella kapitel för varje hjälpt – från den hämndlystna krigaren Olberic till den nyfikna apotekaren Alfyn.
Detta berättargrepp skapar en unik dynamik där Orsterra känns som en levande värld fylld av personliga öden. Även om karaktärernas interaktioner med varandra ibland kan upplevas som begränsade, bidrar de individuella resorna till en rik variation i både atmosfär och spelsätt. Varje karaktär besitter dessutom unika förmågor utanför strid, såsom att utmana bybor på duell eller köpa föremål direkt från lokalbefolkningen.
Taktiskt djup med Break- och Boost-mekaniken
Stridssystemet i Octopath Traveler är utan tvekan en av spelets största styrkor. Det bygger på en turbaserad grund men adderar två centrala element: ”Break” och ”Boost”.
Genom att identifiera och utnyttja fiendernas svagheter kan spelaren bryta deras försvar (Break), vilket gör dem sårbara och tvingar dem att hoppa över en runda. Samtidigt samlar dina karaktärer på sig kraftpoäng som kan användas för att förstärka attacker eller förmågor (Boost). Denna balansgång mellan att spara poäng för rätt tillfälle och att snabbt eliminera hot skapar ett strategiskt djup som gör även enklare strider engagerande.
Flexibel karaktärsutveckling
En annan aspekt som lyfter spelupplevelsen är det flexibla jobbsystemet. Utöver varje karaktärs grundyrke kan de låsa upp sekundära jobb, vilket möjliggör kraftfulla kombinationer av förmågor. Detta uppmuntrar till experimentlusta och låter spelaren skräddarsy sitt team efter sin egen spelstil, vilket är en nödvändighet för att klara de mer utmanande bossstriderna.
Den visuella revolutionen: HD-2D
Det går inte att skriva en Octopath Traveler recension utan att nämna den enastående visuella stilen. Square Enix introducerade här begreppet HD-2D – en fusion av detaljerad pixelgrafik och moderna 3D-miljöer med avancerade ljuseffekter och skärpedjup. Resultatet är inget annat än magiskt; det känns som att vandra genom en handmålad diorama där dåtid möter nutid på ett sömlöst sätt.
Musik som sätter stämningen
Ljudbilden, komponerad av Yasunori Nishiki, är i en klass för sig. Varje karaktär har sitt eget tema, och musiken anpassar sig dynamiskt efter situationen. De bombastiska orkesterstyckena under bossfighter och de stillsamma melodierna i de olika städerna förstärker den emotionella tyngden i berättandet och bidrar till en atmosfär som stannar kvar hos spelaren långt efter att konsolen stängts av.
Utmaningar och struktur
Trots de många styrkorna finns det aspekter som kan upplevas som hinder. Speluppbyggnaden följer en ganska repetitiv struktur där varje kapitel ofta involverar att anlända till en ny stad, använda en specifik förmåga och därefter ta sig genom en grotta för att möta en boss. Därtill kan fiendeanimationerna ibland upplevas som något stela i jämförelse med de vackra miljöerna, och vissa miljöer kan kännas något trånga och korridorliknande. Dessa mindre brister överskuggas dock snabbt av spelets helhetskänsla och mekaniska briljans.
Octopath Traveler är en kärleksförklaring till rollspelsgenren som lyckas med konststycket att vara både nostalgiskt och innovativt. Med sitt djupa stridssystem, sin makalösa estetik och en enorm mängd innehåll är det ett givet köp för alla som uppskattar välgjorda JRPG-äventyr. Det är ett spel som kräver tid och tålamod, men som belönar spelaren med en upplevelse utöver det vanliga.
