Funcom har tagit sig an ett av sci-fi-världens mest ikoniska universum – Dune – och skapat ett överlevnadsspel där världen inte bara är en kuliss, utan en aktiv motståndare.
I Dune: Awakening befinner vi oss på den obarmhärtiga ökenplaneten Arrakis, där varje beslut – från hur du förflyttar dig till hur du överlever dagens hetta – har en direkt påverkan på dina möjligheter att klara dig.
Efter 30+ timmar i spelet är det tydligt att detta inte är ett generiskt survival-MMO. Istället får vi en upplevelse där varje aspekt är genomsyrad av källmaterialets anda. Funcom har uppenbarligen studerat Frank Herberts verk noggrant och låtit detta påverka allt från spelmekanik till världsdesign.
En fientlig värld i ständig rörelse
Dune: Awakening använder Arrakis som en dynamisk spelmekanisk motor. Istället för att erbjuda tryggt utforskande tvingas du konstant anpassa dig till ett landskap som bokstavligen försöker ta död på dig.
Solen kan snabbt bränna ihjäl dig om du vistas oskyddad i dagsljus. Sandstormar kan slå till när som helst och kräver att du snabbt hittar skydd. Och som om det inte vore nog patrullerar de ikoniska sandmaskarna öknen – redo att sluka dig om du rör dig på öppna ytor för länge. Det är ett spel som bokstavligen förvandlar “marken är lava” till en daglig verklighet.
Basbygge på nomadiskt vis
I många överlevnadsspel är en av huvudpoängerna att etablera en trygg bas. I Dune: Awakening är detta snarare en temporär lösning. När du låser upp nya områden behöver du ofta flytta hela din verksamhet, vilket kan kännas frustrerande. Att behöva plocka isär och flytta sin bas bit för bit blir snabbt en tröskel snarare än ett mål.
Det är ett designval som stämmer väl med Dune-lore, men det gör samtidigt att en av genrens mest tillfredsställande delar – att bygga och förbättra en permanent plats – går förlorad.
Strider som haltar trots kreativ ambition
Ett tydligt svagare kort i Dune: Awakening är stridssystemet. Vare sig det gäller skjutvapen eller närstrid känns det ofta ofärdigt. Gunplay är slarvigt, animationer saknar tyngd, och närstrider blir snabbt monotona.
En intressant detalj är användningen av Holtzman-sköldar, vilket innebär att skjutvapen ibland är helt verkningslösa. Det skapar visserligen taktisk variation – du måste ständigt växla mellan vapen beroende på fiendens skydd – men det resulterar också i en splittrad och ibland frustrerande stridsrytm.
Imponerande överlevnadsmekanik i en resursfattig värld
Trots svagheterna i striderna glänser spelet när det gäller överlevnad och resurshantering. Att jaga material, tillverka utrustning och forska fram ny teknologi är ett konstant flöde utan nämnvärd grind. Varje nytt verktyg eller fordon öppnar upp nya möjligheter och områden.
Det är särskilt imponerande att denna loopen fungerar så väl i en värld som nästan helt saknar traditionella resurser som träd eller växter. Här handlar det istället om att samla vatten via kondens på natten, eller utvinna luftfuktighet via smarta maskiner. Det är både innovativt och troget Dune-världen.
Tekniska problem kvarstår trots förbättringar
Under betatestet drogs Dune: Awakening med många tekniska problem. Den färdiga versionen är klart stabilare, men buggar och grafikfel förekommer fortfarande. Ibland försvinner hela berg från skärmen, sandmaskarna kan utebli i timmar och plötsliga serverproblem stör spelupplevelsen.
Det är inget katastrofalt, men det gör helhetsintrycket mindre polerat än det borde vara – särskilt med tanke på spelets ambitioner.
Visionärt, utmanande – men ofullständigt
Dune: Awakening är ett spel som vågar gå sin egen väg. Det är inte ett traditionellt survival-MMO, och för många kommer det vara just därför det är intressant. Den extrema lojaliteten till Dune-lore skapar en atmosfär och spelvärld som är unik – men det sker ibland på bekostnad av spelbarhet och nöje.