Supermassive Games har under det senaste decenniet etablerat en helt egen nisch inom spelvärlden.
Genom att kombinera interaktivt berättande, tunga valmöjligheter och en uttalad Hollywood-estetik har de gett spelare chansen att styra ödet för karaktärer i klassiska skräckscenarier.
Vi har fått utforska allt från hemsökta skeppsvrak och häxprocesser i New England till monsterfyllda underjordiska grottor och moderna slasher-berättelser. Med studions senaste giv tas steget för första gången ut i den djupa rymden. I denna omfattande Directive 8020 recension ska vi granska huruvida detta interaktiva sci-fi-äventyr lyckas nå upp till studions tidigare glansdagar, eller om formeln har börjat visa tydliga tecken på utmattning.
En ny era i rymden – Inspirationen bakom Directive 8020
Med Directive 8020 markerar Supermassive Games starten på en ny fas, och skådeplatsen är denna gång förlagd till yttre rymden. Berättelsen kretsar kring en besättning av blivande hjältar som har i uppdrag att undersöka planeten Tau Ceti f, en himlakropp som potentiellt skulle kunna fungera som mänsklighetens nya hem.
Lyckan blir dock kortvarig. Efter en katastrofal incident strandsätts besättningen på planeten, och de inser snabbt att de inte är ensamma. De ställs ansikte mot ansikte med en främmande, utomjordisk organism som besitter den skrämmande förmågan att stjäla organiska gestalter – inklusive människors ansikten och kroppar.
Det råder ingen tvekan om var utvecklarna har hämtat sin inspiration. Grundpremissen är kraftigt influerad av två av genrens absolut största giganter: Ridley Scotts Alien och John Carpenters The Thing. Det är en grund som på pappret låter helt perfekt för den typ av spel som studion är känd för, där paranoia och överlevnad står i centrum.
Perspektivskiftet som skadar spelupplevelsen
Directive 8020 är inte bara den femte delen i The Dark Pictures-antologin, utan det representerar också kulmen på en längre trend inom studions designfilosofi. När Supermassive Games slog igenom stort med Until Dawn under 2015, lades grunden för spel som fungerade som interaktiva filmer. Dessa titlar byggde på förgrenade berättelser, stressiga Quick-Time Events (QTE) och det ständiga hotet om permanent död (permadeath) för de karaktärer som spelaren kontrollerade.
Från filmisk estetik till traditionell action
I de tidiga spelen presenterades berättelsen genom fasta kameravinklar. Detta gjordes medvetet för att efterlikna det visuella språket och den cinematiska touchen hos en Hollywood-film. Det gav utvecklarna full kontroll över vad spelaren såg, vilket skapade en påtaglig spänning och en distinkt atmosfär.
Under de senaste åren har studion dock rört sig bort från det filmiska tillvägagångssättet. I Directive 8020 har detta skifte gått så långt att titeln numera spelas som ett traditionellt tredjepersons actionspel, med kameran placerad direkt över axeln på karaktären.
Konsekvenserna av den fria kameran
Detta perspektivskifte visar sig tyvärr vara till det sämre. Även om det gamla systemet med fasta kameravinklar emellanåt kunde upplevas som något klumpigt rent kontrollmässigt, var det just den cinematiska inramningen som gav spelen deras unika identitet. Utan dessa filmiska inslag förlorar upplevelsen mycket av sin dragningskraft. Spelet blir mindre stämningsfullt och visuellt ointressant. Vad det nya, mer konventionella tredjepersonsperspektivet i stället gör är att belysa exakt hur ytliga och underutvecklade de övriga mekaniska delarna i studions formel faktiskt är.
Spelmekanik under luppen: Pussel och smygande
I högre grad än något tidigare projekt från studion – inklusive fristående sidospår som The Quarry och The Casting of Frank Stone – lånar Directive 8020 spelmekanismer från helt vanliga actionäventyr. Spelaren förväntas navigera genom farliga korridorer som patrulleras av det formskiftande monstret, och på vägen ska diverse miljöbaserade pussel lösas.
Frustrerande pusselkonstruktioner
Speldesignen förlitar sig i stor utsträckning på smygsekvenser. Spelaren tvingas ducka och smyga bakom midjehöga väggar, för att sedan förflytta sig mellan skydd, lufttrummor och trappuppgångar. Detta kan dock bara ske när monstret har vänt ryggen till, och dess rörelsemönster är tyvärr plågsamt förutsägbara.
Inget av dessa element lyckas framkalla någon egentlig spänning. Pusslen i Directive 8020 skapar snarare en stor portion frustration, eftersom lösningarna pendlar mellan att vara tråkigt uppenbara eller överraskande ologiska.
Ett brutet berättartempo
Även om dessa pussel hade varit bättre utformade rent mekaniskt, hade deras närvaro ändå skadat helhetsupplevelsen. Att tvingas stanna upp för att lösa mekaniska problem bryter av det intensiva berättartempo som man förväntar sig av en titel som försöker efterlikna Hollywood-filmer. Istället för att driva handlingen framåt blir dessa sekvenser till bromsklossar som drar ner upplevelsen och nöter ut spelarens tålamod.
Multiplayeläget räddar spänningen och skapar paranoia
Där spelets mekanik sviktar i enspelarläget, lyckas det betydligt bättre när det kommer till det sociala samspelet i flerspelarläget. Supermassives flerspelarkoncept har alltid varit en styrka, och inspirationen från The Thing passar som handen i handsken för detta format.
+-----------------------------------------------------------------+
| MULTIPLAYER-DYNAMIK I DIRECTIVE 8020 |
+-----------------------------------------------------------------+
| * Individuellt ansvar: Varje spelare styr unika karaktärer. |
| * Intressekonflikter: Egna val kan offra andras överlevnad. |
| * Total paranoia: Monstret stjäl rymdbesättningens identitet. |
| * Det dolda hotet: Är det din egen karaktär som är infekterad? |
+-----------------------------------------------------------------+
I flerspelarläget tilldelas deltagarna olika karaktärer som de ska lotsa genom berättelsen. Detta upplägg bygger in en naturlig och intressant konflikt i gruppen. När det är din tur att fatta ett avgörande beslut kan du ställas inför valet att rädda din egen karaktär på bekostnad av någon annans. Denna mekanik lyfts till nya höjder tack vare det formskiftande monstret.
Det handlar inte längre bara om att välja vem som ska överleva; Directive 8020 tvingar spelarna att ifrågasätta vem de överhuvudtaget kan lita på. Paranoian sträcker sig så långt att du till och med måste misstro den karaktär du själv kontrollerar. Fattar du beslut för att rädda den person du tror att du spelar, eller har monstret redan dödat och ersatt karaktären, vilket innebär att dina självviska val i själva verket dömer hela gruppen till undergång?
Spelet gör ett solitt jobb med att leverera denna spända dynamik, och grundberättelsen kring monstret är tillräckligt intressant för att hålla intresset uppe. Ett specifikt exempel på detta är en scen där besättningen beordras av sin befälhavare att passera genom en bioskanner för att bevisa sin mänsklighet. Det är en sekvens som bär tydliga spår av filmen The Faculty och spelet Among Us – ett välbekant men mycket välkommet och spänningshöjande inslag i narrativet.
Tekniska tillkortakommanden och bristande skådespeleri
Trots de narrativa ljusglimtarna hämmas Directive 8020 av återkommande problem som länge plågat spelserien, och dessa brister blir allt svårare att ignorera. Det interaktiva berättandet är helt beroende av trovärdiga karaktärer, men här spretar kvaliteten betänkligt.
- Ojämna skådespelarinsatser: Vissa prestationer är acceptabla eller till och med bra, medan andra är distraherande dåliga. En specifik karaktär levererar sina repliker på ett så förvirrande och felaktigt sätt att det väcker frågan om rösterna har genererats med hjälp av artificiell intelligens.
- Problematisk klippning: Eftersom spelet måste ta hänsyn till en enorm mängd olika berättargrenar och kameravinklar, blir klippningen ofta lidande. Scener och dialoger från olika tagningar klipps ihop på ett så omildsamt sätt att karaktärernas personligheter och motivationer blir svåra att greppa.
- Märkligt kameraarbete: I filmsekvenserna rör sig kameran ofta onaturligt långsamt. Det dränerar scenerna på den filmiska kvalitet som tidigare spel erbjöd, och resultatet känns antingen ogenomtänkt eller som en konsekvens av strikta tekniska begränsningar.
Det finns även andra tydliga tecken på att spelmotorn inte orkar med ambitionerna. I en scen ska två karaktärer ge sig av för att utföra en viktig uppgift tillsammans. Istället för att gå och prata samtidigt väljer de att omedelbart stanna upp så fort dialogen börjar, enbart för att ge spelaren chansen att göra ett val som formar deras personlighet och öde i permadeath-systemet. Det finns ingen logisk anledning till att de inte skulle kunna konversera under rörelse, vilket gör att hela situationen känns onaturlig och mekanisk.
Turning Points – Ett välkommet verktyg för samlare
Bland alla tekniska och designmässiga problem introducerar Directive 8020 åtminstone en riktigt lyckad innovation: det nya systemet kallat ”Turning Points”. Detta verktyg gör det betydligt enklare för spelaren att utforska de delar av den förgrenade berättelsen som man missat under sin första genomspelning.
Systemet låter dig spola tillbaka handlingen så fort ett avgörande ögonblick har utspelat sig, eller återvända till berättelsens tidslinje i ett senare skede för att hoppa direkt in i helt outforskade kapitel.
För spelare som föredrar att stå fast vid sina fattade beslut och betrakta sin unika genomspelning som den enda sanna versionen, kan detta system framstå som överflödigt. Men ur ett praktiskt perspektiv fyller Turning Points en viktig funktion. Det underlättar enormt för de spelare som vill samla alla spelets hemligheter, eftersom de slipper spela om hela kapitel från början. Det tillåter dig också att korrigera misstag om du skulle ångra ett val som ledde till en karaktärs död. Funktionen är välimplementerad; tillbakatspolningen sker snabbt och smidigt med ett enkelt knapptryck, inte helt olikt hur mekaniken fungerar i racingspelen i Forza-serien. Det gör visserligen inte själva grundberättelsen bättre, men det gör spelet mer flexibelt för den som vill se allt.
The Dark Pictures är vid ett vägskäl
Efter att spelet försenades och missade sitt ursprungliga lanseringsfönster kring halloween, är det en besvikelse att konstatera att slutprodukten fortfarande känns som ett mekaniskt bygge som kämpar för att nå mållinjen. Directive 8020 är inte den första delen i serien som uppvisar dessa svagheter, men det blir alltmer uppenbart för varje ny utgåva att studion vägrar att åtgärda de grundläggande tekniska problemen.
Situationen påminner starkt om den sista eran för Telltale Games. Spelmotorn går på knäna och spelets faktiska charm – som ligger i författarskapet och spelardrivna beslut – hålls tillbaka av en föråldrad formel och tekniska tillkortakommanden.
Med Directive 8020 befinner sig The Dark Pictures-antologin vid ett tydligt vägskäl. Med tanke på att studion planerar att släppa flera delar framöver, börjar de inneboende bristerna leda till minskad avkastning rent kvalitetsmässigt. Det medvetna valet att överge den tidigare filmiska stilen skapar förvirring, samtidigt som det bristfälliga röstskådespeleriet reser en barriär mellan spelets ambitioner och det faktiska resultatet. Om Supermassive Games behöver ta en längre paus för att modernisera sin teknik och hitta tillbaka till den höga standard de satte med Until Dawn, är det ett uppehåll som spelvärlden gladeligen bör välkomna.
