Efter nästan sex års väntan är Death Stranding 2: On the Beach här. Hideo Kojima, känd för sina storslagna och ofta surrealistiska spelvisioner, tar oss återigen in i sin unika värld.
Den här gången är upplevelsen mer polerad, mer sammanhållen och – på många sätt – känslomässigt starkare än föregångaren.
För spelare som redan älskade originalet väntar en förfinad version av det de uppskattade mest. För skeptikerna finns här fler argument att ge serien en ny chans. Det är en resa som växlar mellan poetiska ögonblick, intensiva actionsekvenser och meditativ utforskning.
Från ett splittrat mottagande till en mer samlad hyllning
När Death Stranding släpptes 2019 blev det snabbt ett av de mest omdiskuterade spelen på flera år. Metascore landade på 82 %, men bakom siffran fanns både extremt positiva och väldigt ljumma recensioner. Vissa kallade det ett mästerverk, andra avfärdade det som långsamt och monotont.
Trots det tog spelet hem flera prestigefyllda priser, bland annat Game of the Year från flera internationella medier. Men mottagandet var splittrat, och det märktes att många inte riktigt visste hur de skulle tolka Kojimas så kallade “strand game”-koncept.
Nu är förutsättningarna annorlunda. Spelare vet vad som väntar – och Kojima Productions har haft sex år på sig att finslipa varje aspekt av upplevelsen.
En inledning som imponerar – visuellt och känslomässigt
On the Beach tar vid elva månader efter händelserna i första spelet. Sam Porter Bridges lever isolerat nära Mexikos gräns tillsammans med Lou. Livet är långt ifrån idylliskt, men det är åtminstone stabilt – tills Fragile dyker upp med ett erbjudande som kan förändra allt.
Inledningen är ren speldramatik. Vi ser Sam korsa en raserad bro under en kraftig sandstorm, kämpa mot sikten och balansen, medan ödelagda bilvrak påminner om världens förfall. Kort därefter introduceras spelaren till en mystisk struktur som fungerar som portal mellan kontinenter. När resan går från Mexiko till Australien är det svårt att inte fascineras av spelets kombination av skönhet och bisarr science fiction.
Spelmekanik – välbekant men tydligt förfinad
Kärnan i spelet är fortfarande leveranser och ruttplanering, men nu känns det mer flytande. Viktfördelning och balans är fortfarande viktiga, men systemen är mer intuitiva och mindre frustrerande för nya spelare.
Miljöerna är mer varierade än tidigare. Vi får utforska Australiens öknar, Mexikos klippiga terräng, snötäckta berg, täta skogar och träskmarker. Övergångarna mellan dessa biomer är sömlösa, vilket skapar en känsla av en organisk värld där inget känns hopslängt.
Vädrets nya roll – imponerande men ojämn
En stor nyhet är det dynamiska vädret. Sandstormar, snöstormar, laviner, jordbävningar och stigande vattennivåer skapar dramatiska förändringar i spelmiljön. Att bli desorienterad i en tät storm mitt i öknen eller att snabbt försöka undvika en lavin ger en pulsökande känsla.
Trots detta känns det som att vädermekaniken ibland inte når sin fulla potential. I många uppdrag är den mer atmosfärisk än direkt spelpåverkande, vilket är synd eftersom potentialen för strategiska förändringar finns där.
Berättelsen – starka karaktärer och emotionell tyngd
Kojima är mästare på att bygga karaktärer, och här finns både gamla bekanta och nya ansikten som ger berättelsen extra djup. Neil är en av spelets mest minnesvärda figurer, och hans visuella presentation överträffar många av föregångarens höjdpunkter.
Luca Marinelli är ett av spelets fynd och gestaltar en plågad man vars koppling till Sam är både mystisk och känslomässigt laddad. Deras interaktioner är höjdpunkter som stannar kvar efter att man lagt ifrån sig kontrollen.
Action och tempo – toppar och dalar
Spelets mest intensiva stunder kommer i form av bosskamper och storslagna set pieces. Strider mot gigantiska mechs, BT:er och spökmechs ackompanjeras av Ludwig Forsells musik och skapar en upplevelse som nästan känns filmisk.
Dock finns det partier där tempot saktar ner för mycket. Leveranser kan fortfarande bli repetitiva, även om variationen är bättre än i första spelet.
De sista tio timmarna är några av de starkaste i modern spelhistoria. Intensiva strider, känslomässiga vändpunkter och ett slut som är både rörande och elegant binder ihop berättelsen på ett sätt som känns ovanligt för Kojimas annars mer expositionsdrivna stil.
När eftertexterna rullar sitter man kvar med en känsla av att ha upplevt något både storslaget och personligt. Det är ett spel som vågar vara annorlunda och som belönar den som ger det sin tid.