Recension: Splinter Cell: Blacklist

Ännu en gång får vi se Sam Fischer som mästaren på att smyga, men håller spelet måttet efter så många år? Teknikhype tar reda på det…

Första gången vi fick höra att Ubisoft jobbar på ett nytt Splinter Cell var 2010 då man tillkännagav att man kommer skapa ett nytt spel. Nu tre år senare får vi äntligen ta del av det, men var dessa tre åren värt väntan?

Även denna gången spelar man som den iskalle Sam Fischer som numera är chef över anti-terroristgrupp kallad Fourth Echelon som skapats av den Amerikas presidenten, Patricia Caldwell.(ja, ni läste rätt) Redan i början hamnar man i full strid och en amerikans bas blir totalförstörd av terrorister som har som krav från USA att dra hem alla sina soldater och militära aktiviteter runt om i världen annars kommer fler och större tragiska incidenter att hända runt om i USA var 7:e dag.

Vem kan stoppa dessa terrorister? Vem annars än Sam Fischer och men terroristerna  är inte särskilt skoningslösa och gör allt för att visa att man menar allvar, många brutala mord som spelas in och spelas upp för amerikanska befolkningen vilket får Sam allt mer och mer frustrerad och få stopp på dessa terrorister så snart som möjligt.

Men dessa ”badguys” är inte vilka som helst och Sam får i slutändan göra det han inte ens kunnat inbilla sig för att stoppa dom.

Vad vore Splinter Cell utan att smyga?

Även i detta Splinter Cell: Blacklist är smygande som gäller, visst kan man välja att köra pang på men tro mig, då har man att göra och inte alltid fienderna slutar komma då det verkar finnas oändligt många utav som är från talibaner till amerikanska soldater som valt att byta sida. Ibland kan det svårt att hitta den rätta balansen för att klara av uppdraget men det gäller oftast att vara snabb på avtryckaren ifall man inte är allt för bra på att smyga. (som jag var helt värdelös på)

När man klarat av sitt uppdrag, ibland även med belöning vid olika ”mini-uppdrag” belönas man ekonomiskt som man senare kan använda för att köpa nya vapen, ny utrustning eller varför inte uppgradera sin huvudbas som är en flygande Boeing 757 och klarar av de mesta, t.om mer än Air Force One enligt dom som skapat planet.

Genom alla dessa sido uppdrag får man även stor variation när det gäller miljöer och man håller till i världens alla hörn vilken ger en stor variation och just dessa små detaljer gör att spelet blir roligare mer uppskattat, det visar även att spelet är välgjort och att de tre åren kan varit värt väntan.

Kan guldhandskar hjälpa? Eller varför inte en rejäl bössa?

Kombinationerna för att välja olika vapen samt andra byxor, handskar,skor m.m. är enorma och behöver även dessa ändras för att anpassas just till de specifika uppdraget. För en gång skull har utvecklarna tänkt till och spelet blir inte så linjärt och stelt som tidigare utan denna gången finns de även en del sidouppdrag att ta del av som man antingen kan välja att köra co-op genom splitscreen eller varför inte köra lite över Xbox Live med andra spelare som behöver samma hjälp.

Det korta vi testade co-op läge så fungerar det riktigt bra men det gäller att ha möjligheten till att kommunicera för att båda ska kunna smyga och få ner fienden utan att bli upptäckt. Kommunikation är utan tvekan ett måste om man inte som vi sagt tidigare, kör på pang på!

Har vi fått se något nytt när det gäller grafiken? Vi spelade Xbox360-versionen av Splinter Cell och man ska nog inte förvänta sig allt för mycket, men skulle misstänka att det inte blir så mycket bättre på PC heller då grafikmotorn Ubisoft använder sig på ännu inte känns helt optimerad full ut men vi hoppas på att få se va de går för till bland annat den kommande generation konsoler (PS4 och Xbox One). Texturerna kan ibland bli väldigt återkommande och tillslut tråkiga men det är återigen de små detaljerna som gör det till de mer positiva och ibland även imponerande.

Buggar brukar vara ganska så vanligt i dessa typ av spel och visst kom det även här men inte något som störde spelet utan mer slarv som det känns som att utvecklarna missat men nog ganska snabbt kommer åtgärda i en mindre uppdatering.

Det är helt OK grafik med en del bra detaljer så som vatten, ljus och ansiktsuttryck som man märker att man lagt extra energi på. Musik är i toppklass och röstskådespelarna är precis som i andra Ubisoft-titlar utan tvekan professionellt gjort och Sam Fischer låter precis lika hård och deprimerad som han ska göra, fram tills han pratar med sin dotter och släpper fram mjuka-Sam.

AI:n i spelet är bra men precis som i andra spel inte helt 100, fienderna kan ibland reagera att man har sitt sikte mot dom eller bara tittar på dom fastän dom har ryggen vänd mot en och reagera, ett lite irriterande moment i vissa stunder men även detta något som inte händer varje gång utan mer kändes som en bugg i spelet.

Ubisoft behåller de bästa från gamla Splinter Cell…

Så är Splinter Cell: Blacklist som dom tidigare spelen i serien? Ubisoft har lyckats behålla det bästa från dom tidigare spelen fast denna gången med betydligt bättre grafik samt en story som faktiskt blir intressant och inte allt för invecklad. Att man satsat en hel del på co-op är ett stort plus samt att man har en hel del sidouppdrag att ta sig an gör det ännu bättre.

Splinter Cell: Blacklist klarar sig såpass bra att Teknikhype väljer att ge spelet en bra-stämpel och varför den egentligen inte når till bättre-stämpeln är för att grafiken känns fortfarande rätt så stel från Ubisoft samt att kontrollerna stundvis var svåra där den största boven var kameravinkeln som inte kändes helt optimal. Man ska ändå smyga sig på fienden och det gäller att kunna se i varenda litet hörn.

De tre åren vi fått vänta har varit värt och Ubisoft börjar kanske återigen visa hur bra spel dom egentligen kan komma med. Låt oss nu bara hoppas på att Splinter cell inte blir allt för vanligt och uttjatat som det blev i början.