Det är vackert men samtidigt mörkt, dött och väldigt negativt men spelet i sig är raka motsatsen och lyfter Metro-serien.
Metro Exodus är tredje spelet i Metro-serien och vi fortsätter att följa med samma huvudkaraktär som i dom andra spelet Metro 2033 och Metro Last Light. Hans namn är Artyom och är en man som inte har särskilt mycket att säga då han inte säger ett ord i varken första, andra eller tredje spelet.
Det som gör att Metro Exodus sticker ut rejält om man jämför med dom två andra spelen är att vi denna gången inte befinner oss under marken utan vi faktiskt ovanför och får reda på ett och annat som gjort att vi gömt oss nere i Metro helt i onödan, kan man tycka till en början.
Vi befinner oss fortfarande i ett ryskt postapokalyptisk värld där det finns väldigt mycket öde men även väldigt mycket nytt, djur och monster som vi kanske inte är så vana vid i en normal värld.
Jag vill inte avslöja allt för mycket om storyn i spelet då det i stort sett är allt om Metro Exodus har att avslöja men har man spelat igenom dom två tidigare spelen så kan jag redan nu säga att man har en och annan överraskning att se fram emot, kanske inte se fram emot men som man tyvärr måste ta del av. Kort och gott så befinner vi oss på ett tåg som tar oss till olika delar som vi ska utforska och utöka tåg ekipaget med nya och nödvändiga vagnar. När jag hörde detta första gången var jag väldigt skeptisk till detta då det lät för lätt på något sätt, för lätt när det kommer till att bygga en story runt men så fel jag hade.
Men det är fortfarande något med storyn i Metro Exodus som gör att jag faller delvis för den, jag blir nyfiken och vill se och höra mer, men sen finns det långa perioder där jag ärligt talat inte bryr mig och vill gå vidare, blandade känslor som jag får känslan av kräver att jag spelar igenom det en gång till framöver.
Metro Exodus grafiskt är utan tvekan det bästa jag har sett på väldigt längre, nu hade jag möjligheten att spela på PC med grafikinställningarna på Ultra samt möjligheten att använda mig av DLSS och Ray tracing som lyfter spelet ytterligare när det kommer till detaljer, detaljer som jag ärligt talat inte la mycket fokus på men som fanns där. Men detaljerna finns visst, det är väldigt detaljerat i dom olika världarna som vi får vara med om men det är ytan som vi får röra oss på och att det faktiskt är stor skillnad på miljöer som vi spelar på.
Många karaktärer följer med från dom tidigare spelen och det lyftet som jag märkte av ganska snabbt var röstskådespelarna och manuset har blivit betydligt vassare än vad det var tidigare. Den finns stunder som inte har med storyn att göra då vissa dialoger kan vara väldigt, konstiga. Bara en sådan detalj som att dom flesta karaktärernas engelska har en typisk rysk brytning men som fortfarande är helt klart lätt att förstå, små detaljerna som gör det.
I tidigare Metro-spel så fanns det inte mycket utrymme för att utforska och gå en annan väg, det fanns en linje att följa och väldigt lite runtomkring där, denna gången är det tvärtom. Vi får större ytor att utforska på våra sätt och det kan hända som små ”events” lite här och var som man inte har någon aning om, det är inte något som vi får reda på utan man får helt enkelt utforska detta på egen hand.
Metro Exodus är spelet som jag tror många fans till spelserien väntat på, inte bara storymässigt men även för att få chansen att utforska denna gången och se vad som händer ovanför Metro. Bristerna finns där och då menar jag inte i buggar för det finns också men inget som påverkar min upplevelse, det är storyn som kan kännas tunn ibland och man får göra samma sak om och om igen fast i en annan miljö.
Kort och gott kan jag säga att Metro-fansen där ute fick det spelet som vi hade väntat oss, vi fick en fortsättning på storyn som vi så gärna vill ha mer utav även nu, men Exodus är en bra början och vi hoppas på att det inte tar slut där.
[wp-review id=”34112″]
