När Konami tillkännagav Metal Gear Solid Delta: Snake Eater var det många som ställde sig frågan: skulle detta bli en nytolkning av en klassiker, eller en nostalgitripp för de som redan älskar originalet?
Svaret visar sig vara någonstans mitt emellan. Delta är en remake som håller sig så nära originalet från 2004 att den ibland känns som en tidskapsel – fast i modern grafisk kostym.
Det är både spelets största styrka och dess största svaghet.
Grafiken: Unreal Engine 5 lyfter miljöerna
Den mest uppenbara förändringen ligger i presentationen. Tack vare Unreal Engine 5 ser djunglerna, bergslandskapen och mellansekvenserna fantastiska ut. Ljussättning, texturer och karaktärsmodeller håller hög nivå och många miljöer känns tätare och mer levande än på PS2-tiden.
Det är lite som att se sina gamla minnen av Snake Eater i verklighet – ungefär så här trodde vi att det såg ut när vi spelade för första gången. I synnerhet de filmiska sekvenserna vinner mycket på det grafiska lyftet, och det bidrar till att förstärka seriens kännetecknande blandning av realism och melodram.
Samtidigt finns en baksida: den överdrivna dramatiken och de mer campiga inslagen kan kännas märkliga i en så fotorealistisk miljö. När Ocelot tjuter som en varg eller när bossarna i Cobra-enheten använder sina övernaturliga krafter blir kontrasten ibland nästan komisk.
Spelmekanik: klassisk stealth i modern tappning
Rent spelmässigt är Metal Gear Solid Delta: Snake Eater en trogen återgivning. Alla klassiska system finns kvar – kamouflage, hunger, skador och närstrid (CQC). Dessa var banbrytande när spelet släpptes 2004 och de fungerar förvånansvärt bra än idag.
Att behöva byta uniform och ansiktsmålning för att smälta in i miljön ger fortfarande en extra dimension till smygandet. Hungersystemet, där Snake måste äta för att orka, är en detalj som påminner om att spelet faktiskt föregick dagens överlevnadsgenrer. Skadesystemet, där man manuellt får sy ihop sår eller behandla infektioner, bidrar till en realism som fortfarande känns unik.
Nytt i Delta är att man kan välja mellan olika spelstilar. ”Legacy Style” återger den klassiska fågelperspektiv-kameran, medan ”New Style” ger en modernare över-axeln-vy som påminner mer om Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Den senare gör spelet betydligt mer lättillgängligt, samtidigt som den bevarar känslan av originalet.
Kontroll och tillgänglighet
Kontrollerna har putsats till och anpassats efter moderna standarder. Närstrid är smidigare, men vissa rörelser känns fortfarande kantiga och Snake kan ibland fastna i miljöer på ett sätt som känns föråldrat.
Delta inkluderar dock flera nya tillgänglighetsalternativ och små förbättringar, till exempel möjligheten att snabbt byta kamouflage via D-paden eller att använda visuella filter som efterliknar originalets färgpalett. För nostalgiker kan dessa detaljer göra stor skillnad.
Bossfighterna: höjdpunkter och bottennapp
En stor del av Snake Eater handlar om dess minnesvärda bossfajter, och även här har Konami valt att bevara originalet nästan rakt av.
Vissa strider, som mot The End – en katt-och-råtta-duell som utspelar sig över enorma ytor – är fortfarande briljanta och visar varför spelet var före sin tid. Även The Sorrow, med sin fjärde väggen-brytande sekvens, påminner om hur Kojima och hans team vågade experimentera med spelmediet.
Andra strider, som mot The Pain eller The Fear, känns däremot daterade och monotona. Här hade Konami kunnat ta större kreativa friheter för att höja helheten.
Berättelsen: tidlös melodram
Berättelsen är kanske spelets starkaste kort. Den utspelar sig under kalla kriget och väver samman politiska intriger, lojalitetskonflikter och personliga tragedier. Relationerna mellan Snake och The Boss står i centrum och bär fortfarande en stark emotionell laddning.
Eva och Ocelot är också viktiga delar av berättelsen, och deras dynamik med Snake ger historien både charm och komplexitet. Även om vissa element åldrats dåligt, särskilt i hur kvinnliga karaktärer porträtteras, är helheten fortfarande gripande.
Mellansekvenserna är långa, stundtals överdrivna, men också unikt Metal Gear. De lyckas förmedla både politisk tyngd och absurd humor – från konversationer om filmhistoria till filosofiska resonemang om lojalitet och identitet.
Behövdes denna remake?
Här kommer den stora frågan: varför finns Metal Gear Solid Delta: Snake Eater? Till skillnad från remakes som Resident Evil 4 eller det kommande Silent Hill 2 har Konami inte tagit några stora steg för att modernisera eller utveckla originalet.
Delta är en extremt trogen remake, nästan punkt för punkt. Det gör den perfekt för nya spelare som vill uppleva Snake Eater för första gången, men för veteraner kan det kännas som en chansning som inte tog spelet längre än nödvändigt.
Metal Gear Solid Delta: Snake Eater är en remake som lever på sin trohet till originalet. Den är varken banbrytande eller särskilt nytänkande, men den påminner oss om varför Snake Eater blev en klassiker.
Grafiken är imponerande, berättelsen tidlös och stealth-momenten lika tillfredsställande som för 20 år sedan. Samtidigt känns vissa delar daterade och Konamis beslut att inte ta större kreativa friheter gör att remaken inte riktigt når de högsta höjderna.
För den som aldrig spelat Snake Eater tidigare är detta den definitiva versionen. För fans av originalet är det en nostalgitripp som väcker gamla känslor – men kanske också frågan: kunde detta ha blivit något ännu större?
