Insomniac Games har redan visat att studion förstår hur man förvandlar välkända Marvel-karaktärer till riktigt bra spel.
Efter framgångarna med Spider-Man-serien har turen nu kommit till Wolverine, och det märks snabbt att utvecklaren inte har försökt göra ännu ett Spider-Man med en annan huvudperson.
Marvel’s Wolverine är istället ett betydligt råare, mer fokuserat och framför allt brutalare actionspel. Här ligger tyngdpunkten på närstrider, våldsam action och känslan av att kontrollera en karaktär som kan kasta sig rakt in i en grupp fiender utan att behöva fundera särskilt länge på konsekvenserna.
Det är också just här spelet lyckas bäst. Wolverine har sällan känts så kraftfull, snabb och kompromisslös som han gör här. Insomniac har verkligen förstått vad som gör karaktären speciell, och även om alla delar av spelet inte når samma höga nivå är helheten fortfarande väldigt underhållande.
Ett Wolverine-spel som faktiskt vågar vara brutalt
Det kanske viktigaste Insomniac lyckats med är att Marvel’s Wolverine faktiskt känns som ett spel om Wolverine.
Det här är inte en nedtonad version av karaktären där klorna mest används som vanliga svärd. Striderna är blodiga, aggressiva och stundtals förvånansvärt brutala. Fiender kapas, genomborras och kastas runt samtidigt som Wolverine fortsätter framåt med ett tempo som passar karaktären perfekt.
Spelet har en tydligt vuxnare ton än Insomniacs Spider-Man-spel, och det känns som helt rätt beslut.
Wolverine ska inte slåss på samma sätt som Spider-Man. Han ska vara mer direkt, mer våldsam och mindre elegant. Spelet fångar detta väldigt bra och lyckas samtidigt få striderna att kännas snabba snarare än tunga och långsamma.
Det leder till ett stridssystem som är lätt att komma in i men fortfarande väldigt tillfredsställande efter många timmars spelande.
Striderna är spelets klart största styrka
Om det finns en anledning att spela Marvel’s Wolverine så är det stridssystemet.
Logan har tillgång till vanliga attacker, undanmanövrar, pareringar och ett antal mer kraftfulla förmågor som låses upp allt eftersom spelet fortsätter. Det finns även system kopplade till bland annat raseri och Wolverines välkända regenerativa förmåga.
Det intressanta är att dessa system uppmuntrar en offensiv spelstil.
Istället för att hela tiden backa undan och vänta på rätt tillfälle tjänar man ofta på att fortsätta pressa fienderna. Tempot hålls därför högt och striderna får en aggressiv rytm där man gärna kastar sig från en fiende till nästa. Det passar Wolverine väldigt bra.
Marvel’s Wolverine försöker samtidigt inte vara något extremt avancerat Devil May Cry-liknande spel där man måste memorera enorma kombinationer. Grundsystemet är relativt lättillgängligt och mycket av variationen kommer istället från nya attacker, specialförmågor och olika sätt att avsluta fiender.
Det gör att spelet fungerar även för den som normalt inte spelar extremt tekniska actionspel.
Brutala avslut gör stor skillnad
En detalj som verkligen hjälper striderna är spelets olika avslutsanimationer.
Wolverine kan genomföra brutala attacker som ibland bryter av den vanliga stridsrytmen med kortare, mer filmiska sekvenser. Det är samtidigt tillräckligt snabbt för att inte kännas som att man tappar kontrollen över striden.
Det låter kanske som en relativt liten detalj, men det bidrar mycket till känslan av kraft.
När Wolverine går igenom en grupp fiender ska det kännas som att motståndarna egentligen har gjort ett väldigt dåligt val genom att försöka stoppa honom. Marvel’s Wolverine lyckas förmedla precis den känslan.
Det finns dessutom ett antal större strider och bossmöten där systemet verkligen får komma till sin rätt. Utan att avslöja vilka karaktärer som dyker upp kan vi säga att Insomniac definitivt har förstått vilka typer av konfrontationer som fans av Wolverine vill se.
En mer linjär upplevelse än Spider-Man
Den kanske största skillnaden jämfört med Insomniacs tidigare Marvel-spel är strukturen.
Marvel’s Wolverine är inte ett stort open world-spel där man fritt rör sig genom en stad. Istället är det en betydligt mer linjär upplevelse där spelet leder dig från ett område och uppdrag till nästa.
Personligen tycker jag att det fungerar väldigt bra för den här typen av spel.
Alla spel behöver inte vara enorma öppna världar fyllda med kartmarkörer och sidouppdrag. Den mer fokuserade strukturen gör att Marvel’s Wolverine kan hålla ett betydligt bättre tempo och snabbare kasta spelaren vidare till nästa stora strid eller berättelsesekvens.
Samtidigt finns det tillfällen där linjäriteten blir lite för tydlig.
Vissa områden ser ut att gå att utforska men stoppas av osynliga väggar eller andra begränsningar. Det kan ibland kännas märkligt eftersom Wolverine i ena sekunden kan göra enorma hopp och ta sig genom miljöer, för att i nästa inte kunna passera ett relativt litet hinder. Det är dock framför allt en presentationsfråga och inget som förstör upplevelsen.
Miljöerna erbjuder bra variation
Trots den linjära strukturen känns spelet sällan särskilt monotont.
Under kampanjen besöker Wolverine flera olika platser och miljöer. Bland annat får vi röra oss genom områden i Kanada och Japan samt den fiktiva ön Madripoor.
Det innebär att miljöerna kan förändras ganska dramatiskt mellan uppdragen.
Ena stunden rör du dig genom neonbelysta stadsmiljöer och nästa befinner du dig bland ruiner eller betydligt mer naturnära områden. Spelet använder dessutom mer filmiska sekvenser och fordonsmoment för att bryta upp de vanliga striderna.
Det är ett smart sätt att skapa variation i ett spel som annars bygger väldigt mycket på samma grundläggande koncept: ta dig framåt och slåss mot nästa grupp fiender.
Storyn är bra – men inte spelets starkaste del
Berättelsen i Marvel’s Wolverine utforskar både Logans nutid och delar av hans förflutna.
Insomniac har valt en egen version av X-Men-världen där flera av de vanliga relationerna och strukturerna ser annorlunda ut. Det ger utvecklaren ganska stor frihet att forma både Logan och människorna runt omkring honom.
Det finns många bra karaktärsögonblick längs vägen, framför allt tack vare ett väldigt bra röstskådespel.
Samtidigt tycker jag inte att själva berättelsen är lika stark som exempelvis stridssystemet. Framför allt under den senare delen introduceras en hel del information kring Wolverines bakgrund som kan bli lite svår att följa.
För personer som redan känner till Logans ganska komplicerade historia är det lättare att hänga med, medan nya spelare sannolikt kommer att behöva acceptera att vissa detaljer inte förklaras särskilt tydligt.
Det finns också en känsla av att delar av berättelsen används för att lägga grunden inför sådant Insomniac vill göra senare. Det är inget större problem för mig, men jag hade gärna sett att vissa relationer och berättelsetrådar fick ett ännu tydligare avslut här.
Röstskådespelet håller mycket hög nivå
En av berättelsens stora styrkor är istället skådespelarna.
Liam McIntyre gör ett väldigt bra jobb som Wolverine och lyckas fånga flera olika sidor av Logan. Det handlar inte bara om vrålen under striderna, utan även de betydligt lugnare sekvenserna där karaktären får visa mer personlighet.
Det finns en bra kontrast mellan den extrema aggressiviteten under striderna och de mer mänskliga delarna av karaktären.
Även övriga roller håller hög kvalitet. Troy Baker som Nathaniel Essex, Krizia Bajos som Jean Grey och Brett Gipson som Sabretooth bidrar till en presentation som känns betydligt mer påkostad än i många andra actionspel.
Röstskådespelet tillsammans med motion capture-arbetet är helt klart några av spelets tekniska höjdpunkter.
Marvel’s Wolverine är otroligt snyggt
Grafiskt är Marvel’s Wolverine stundtals riktigt imponerande. Karaktärsmodellerna är väldigt detaljerade och framför allt ansikten håller hög kvalitet. Det märks särskilt under spelets mellansekvenser där ljussättning, animationer och ansiktsuttryck ofta håller en väldigt hög nivå. Även själva striderna ser fantastiska ut.
Spelet lyckas behålla detaljrikedomen trots att mycket händer samtidigt på skärmen, och miljöerna kan snabbt fyllas av visuella effekter när Wolverine går loss på fiender.
På PS5 Pro finns bland annat ett Performance Pro-läge som kombinerar 60 bilder per sekund med hög bildkvalitet och PSSR. Det finns även ett Fidelity Pro-läge med mer avancerade ray tracing-effekter i 30 bilder per sekund. På vanliga PS5 går det istället att välja mellan lägen som prioriterar prestanda respektive grafisk kvalitet.
För den här typen av spel hade jag personligen valt ett 60 fps-läge. Det höga tempot i striderna tjänar mycket på den extra mjukheten.
DualSense används på ett bra sätt
Marvel’s Wolverine använder även funktionerna i DualSense-kontrollen. Haptisk feedback hjälper till att förstärka flera moment medan de adaptiva avtryckarna ger lite extra motstånd vid vissa attacker och sekvenser.
Det är kanske inte den mest avancerade användningen av DualSense vi sett på PS5, men det gör ändå upplevelsen mer fysisk och bidrar ytterligare till känslan av tyngd i Wolverines attacker.
Lagom långt och utan onödigt utfyllnadsmaterial
En annan sak jag uppskattar med Marvel’s Wolverine är att spelet inte känns onödigt utdraget. Kampanjen ligger på ungefär 20 timmar beroende på hur mycket extra innehåll man gör längs vägen. Det känns ganska lagom.
Spelet hinner utveckla sina stridssystem och introducera nya attacker utan att grundkonceptet börjar kännas uttjatat. Det finns dessutom sekundära utmaningar där man kan testa sina kunskaper mot större grupper av fiender.
När kampanjen är färdig finns även New Game+, vilket ger möjlighet att spela om äventyret med högre svårighetsgrad och använda de kunskaper man byggt upp under första genomspelningen.
Det är däremot inte ett spel jag skulle köpa enbart för enorm återspelningsbarhet.
Marvel’s Wolverine är snarare ett fokuserat actionäventyr som gör det mesta av sina 20 timmar och sedan låter spelaren gå vidare istället för att försöka hålla kvar dig med hundratals repetitiva aktiviteter.
Ett av de bättre sätten att uppleva Wolverine
Marvel’s Wolverine är inte perfekt, men när spelet gör det som det är byggt för är det väldigt svårt att inte uppskatta det.
Insomniac har framför allt lyckats med den kanske viktigaste uppgiften: att få spelaren att känna sig som Wolverine.
Striderna är snabba, brutala och extremt tillfredsställande. Presentationen håller hög nivå och röstskådespelet hjälper till att göra Logan betydligt mer intressant än vad ett rent actionspel egentligen hade behövt. Jag uppskattar dessutom beslutet att göra spelet mer linjärt.
Det finns redan tillräckligt många enorma open world-spel, och Marvel’s Wolverine tjänar på att fokusera på tempo, strider och spektakulära sekvenser istället för att fylla en karta med hundratals symboler.
Storyn når inte riktigt samma nivå som resten av spelet och vissa delar av den linjära designen kan kännas onödigt begränsande. Det förändrar däremot inte att själva kärnan är väldigt bra.
Slutsats – Marvel’s Wolverine levererar där det är viktigast
Efter mina timmar med Marvel’s Wolverine är det framför allt en sak jag tar med mig: Insomniac har förstått karaktären. Det är precis så här jag vill att ett Wolverine-spel ska kännas.
Brutalt, snabbt, våldsamt och utan att försöka förvandla Logan till en klassisk superhjälte. Spelet vågar låta Wolverine vara Wolverine och bygger nästan hela upplevelsen runt detta.
Visst finns det saker som hade kunnat göras bättre. Storyn tappar lite fokus längre fram och spelet kan ibland hålla spelaren lite väl hårt i handen. Men det vägs upp av ett riktigt underhållande stridssystem, fantastisk presentation, starka röstprestationer och ett tempo som gör det svårt att lägga ifrån sig kontrollen.
Marvel’s Wolverine når kanske inte riktigt samma helhetsnivå som Insomniacs allra bästa Spider-Man-spel, men det behöver det heller inte göra. Det här är ett annorlunda spel för en helt annan typ av Marvel-karaktär. Och när klorna kommer fram är Marvel’s Wolverine riktigt svårt att inte tycka om.
