Little Nightmares-serien har blivit känd för sin mörka estetik och obehagliga stämning, men den tredje delen lyckas aldrig riktigt leverera samma nerv.
Trots två nya huvudpersoner och ett efterlängtat samarbetsläge känns spelet mer som ett återbesök i bekanta miljöer än en ny, fräsch mardröm.
Nya huvudpersoner – men bekanta steg
Low och Alone tar över scenen
I Little Nightmares 3 får vi följa de två barnkaraktärerna Low och Alone, som utnyttjar varsin specialförmåga för att ta sig igenom spelets olika områden. Oavsett vilken figur du väljer styrs den andra av antingen en medspelare online eller av spelets AI.
Low bär med sig en båge som kan aktivera mekanismer på avstånd, medan Alone använder en tung skiftnyckel för att slå sönder hinder och hantera enklare maskiner. Trots dessa olika verktyg är spelets pussel ofta så uppenbart utformade att variationen aldrig riktigt får blomma ut. Aktionerna är dessutom starkt styrda av spelet själv, vilket gör att utrymmet för kreativ problemlösning blir minimalt.
Enkel pusseldesign minskar utmaningen
Flera av seriens tidigare delar har bjudit på hjärngympa som krävt tålamod och eftertanke. Här känns många moment mer som rutin än svåra prövningar. Resultatet blir att spelets fem timmar långa kampanj lätt flyter förbi utan att riktigt engagera.
Fyra världar – snygga miljöer men ojämn stämning
Resa genom spegelportaler
Den här gången delas äventyret upp i fyra kapitel: Necropolis, Candy Factory, Carnavale och The Institute. Spelvärldarna nås genom speglar som fungerar som portaler mellan de olika mardrömslika platserna.
Även om relationen mellan Low och Alone växer fram på ett fint sätt, känns själva handlingen tunn i jämförelse med tidigare delar. Skräckelementen är också mer dämpade, vilket riskerar att lämna fans av de tidigare spelen besvikna.
Carnavale – spelets höjdpunkt
Carnavale framstår som spelets mest minnesvärda område. Den dunkla nöjesparken fylls av groteska figurer och obehagliga scener, och här når spelet sin visuella topp. Stridssituationerna är dessutom mer intensiva än i övriga kapitel, där du växlar mellan Low som skjuter och Alone som avslutar fiender med sin skiftnyckel.
Repetitiva moment gör helheten förutsägbar
Spelet återanvänder flera idéer från tidigare delar, till exempel att undvika enorma fiender genom att tajma rörelser eller att trycka sig genom förfallna dörrar och dra lådor för att nå högre nivåer. Många av dessa moment har setts förr och saknar den skärpa och variation som tidigare gjorde Little Nightmares-spelen så minnesvärda.
När verktyg byts ut – och nya möjligheter försvinner
Paraplyerna som försvann
I början av spelet kan Low och Alone använda paraplyer för att sväva över avsatser och fånga upp vindströmmar, vilket tillför ett välkommet avbrott i den annars linjära strukturen. Men efter halva spelet ersätts paraplyerna av ficklampor som endast fungerar som ljuskälla. Detta gör spelandet mer begränsat och tar bort den variation som paraplyerna tillförde.
Brist på riktigt skrämmande ögonblick
Tidigare delar har bjudit på sekvenser där ficklampan varit central för både pussel och skräck. Här används den endast som belysning, vilket gör att dramatiken uteblir.
Co-op som inte utnyttjar sin potential
Begränsningar som skapar irritation
Little Nightmares 3 lanseras med online-samarbete, men utan stöd för lokal co-op. Det innebär att du inte kan spela med någon som sitter bredvid dig, vilket känns som en miss i ett spel som bygger mycket på två karaktärers samspel.
Dessutom går det inte att hoppa in och ut ur co-op-läget. Om en medspelare lämnar måste du starta om spelet för att fortsätta ensam.
Partner-AI som faller igenom
Spelar du ensam märks det snabbt att AI:n inte alltid är att lita på. Under vissa moment kan din datorstyrda partner upprepa samma misstag om och om igen, vilket leder till onödiga omstarter.
En uppföljare som saknar skärpan
Little Nightmares 3 försöker bygga vidare på seriens starka koncept, men fastnar i gamla mönster och vågar sällan ta några kreativa kliv framåt. Trots ett par stämningsfulla sekvenser och ett lovande co-op-upplägg känns helheten mer som ett återbesök än en ny resa in i mörkret.
Spelet är snyggt, stundtals engagerande, men inte tillräckligt överraskande för att matcha sina föregångare.
