Remedy Entertainment har under många år byggt upp ett rykte som en av spelvärldens mest särpräglade utvecklare.
Titlar som Alan Wake, Quantum Break och Control har alla haft tydliga identiteter, märkliga världar och berättelser där varje svar ofta leder till ännu fler frågor. Gameplay har alltid varit en viktig del, men det har ofta varit narrativet, mysterierna och atmosfären som verkligen stått i centrum.
Med Control Resonant förändras den balansen rejält. Remedy har inte övergett det som gör studion unik, men den här gången har utvecklaren lyckats kombinera sin karaktäristiska stil med ett betydligt djupare och mer engagerande stridssystem. Resultatet är ett actionspel som känns både bekant och nytt på samma gång.
Efter många timmar med spelet är det tydligt att Control Resonant inte bara är en värdig uppföljare till Control. Det känns som ett av Remedys mest ambitiösa projekt hittills och samtidigt som ett spel där studion vågar visa en helt annan sida av sig själv.
En ny paranormal katastrof drabbar Manhattan
Control Resonant utspelar sig sju år efter händelserna i det första spelet. The Oldest House befinner sig fortfarande i ett kaotiskt tillstånd efter invasionen från Hiss, men den här gången begränsas problemen inte längre till Federal Bureau of Controls märkliga högkvarter.
En ny Altered World Event har drabbat Manhattan och hotet har spridit sig ut i New York. Jesse Faden, som spelade huvudrollen i originalet och blev direktör för FBC, har dessutom försvunnit under oklara omständigheter. Organisationen är kraftigt försvagad och många av dess medlemmar har antingen dött eller tvingats fly.
Det är här Dylan Faden kliver in i rampljuset.
Jesses bror, som hade en central roll i det första spelets berättelse, släpps från sin förvaring och blir något av organisationens sista alternativ. Dylan har själv varit starkt kopplad till Hiss och bär på ett tungt bagage, vilket gör honom till ett ovanligt men samtidigt väldigt intressant val av huvudkaraktär.
För den som aldrig spelat Control kan alla namn, organisationer och paranormala fenomen låta överväldigande. Remedy verkar dock ha varit medvetna om detta. Control Resonant innehåller en sammanfattning av tidigare händelser och gör ett bra jobb med att ge nya spelare tillräckligt med information för att förstå den grundläggande konflikten.
Det viktigaste är egentligen ganska enkelt: Manhattan står inför ett övernaturligt hot och Dylan får en möjlighet att både hjälpa till att rädda staden och försöka hantera konsekvenserna av sitt förflutna.
Control Resonant satsar fullt på närstrid
Den största förändringen jämfört med föregångaren märks direkt i striderna. Det första Control var i grunden ett tredjepersonsskjutspel med telekinetiska krafter och övernaturliga förmågor. Control Resonant går i en helt annan riktning och bygger stora delar av stridssystemet kring närstrid.
Det gör att spelet ibland påminner om mörkare superhjälteaction, med drag av spel som Infamous och Prototype. Samtidigt är Remedy så tydligt närvarande i både design, tempo och presentation att jämförelserna aldrig riktigt beskriver hela upplevelsen.
Dylans viktigaste vapen är Aberrant, ett metalliskt och formskiftande vapen som kan anta flera olika former.
En variant fungerar som två snabba klubbor med fokus på snabba attacker och möjligheten att landa kritiska träffar. En annan form förvandlar vapnet till en större lie som är långsammare men kan träffa flera fiender samtidigt. Det finns även alternativ som hamnar någonstans mellan dessa ytterligheter och istället ger andra taktiska fördelar, exempelvis extra skada när fiender attackeras bakifrån.
Det intressanta är att ingen av formerna känns som det självklara valet. Istället uppmuntras man kontinuerligt att experimentera.
Ett stridssystem byggt för att experimentera
En av de bästa delarna i vår Control Resonant recension är hur spelet hanterar utvecklingen av Dylan och Aberrant. Det finns ett omfattande system av uppgraderingar och spelaren får stor frihet att forma sin egen spelstil.
Under den ungefär 30 till 40 timmar långa berättelsen låser man successivt upp nya egenskaper, förbättringar och förmågor. Upp till sex specialförmågor kan användas samtidigt och det går relativt enkelt att ändra sin uppsättning.
Remedy har dessutom inkluderat möjligheten att fördela om sina val, vilket gör att man vågar experimentera utan att känna att ett tidigt beslut har förstört karaktärsbygget.
Det finns bland annat sköldar, telekinetiska krafter och möjligheten att kalla fram allierade. Kombinationerna blir snabbt många och två spelare kan därför få väldigt olika upplevelser beroende på vilka förmågor de väljer att prioritera.
Det som imponerar mest är att nästan varje ny förmåga förändrar hur Dylan känns att kontrollera. Det handlar alltså inte enbart om högre siffror eller några procent mer skada. Många uppgraderingar förändrar hur man angriper en strid och vilka risker man är beredd att ta.
Aggressiva strider som belönar snabba beslut
Control Resonant saknar traditionell parering och blockering. Istället är hela stridssystemet byggt runt rörelse och aggression.
Dylan kan snabbt kasta sig mellan fiender, undvika attacker och använda perfekt tajmade undanmanövrar för att skapa möjligheter till motattacker. Beroende på hur spelaren byggt sin karaktär kan dessa manövrar även ge ytterligare bonusar.
En annan viktig del är det så kallade Falter-systemet. Istället för att enbart fokusera på att sänka en fiendes vanliga hälsa kan spelaren bygga upp en separat Falter-mätare. När den fyllts kan Dylan utföra en avslutande attack.
Dessa attacker kan ge Dominance, en tillfällig skadebonus. Samtidigt finns en tydlig risk och belöning i systemet. Fiender som besegras på normalt sätt kan släppa hälsa, medan vissa avslutande attacker istället fokuserar på att göra Dylan starkare. Med Dominance aktivt kan däremot kommande fiender ge ännu mer hälsa när de besegras.
Det leder till strider där man hela tiden gör små taktiska val. Ska man prioritera överlevnad direkt eller försöka bygga upp mer skada inför de tuffare fienderna som väntar?
När flera fiender anfaller samtidigt blir det här systemet riktigt engagerande.
Control Resonant är utmanande men flexibelt
På standardnivån kan Control Resonant vara ganska svårt, framför allt under de första timmarna. Det är inte ett Souls-like, men spelet kräver att man förstår hur olika fiender fungerar och lär sig använda hela Dylans arsenal.
Ju längre in i spelet man kommer, desto bättre blir också balansen mellan spelarens kunskap och Dylans ökande styrka. När nya verktyg och förmågor låses upp börjar strider som tidigare kändes kaotiska istället bli kontrollerade.
För spelare som främst är intresserade av berättelsen finns även ett omfattande Assist Mode. Här går det att anpassa flera olika delar av svårighetsgraden eller använda färdiga inställningar.
Det är ett smart val från Remedy. Serien har många spelare som främst uppskattar studions berättande och världar, och dessa ska inte behöva fastna i striderna om det inte är det de söker.
Fantastisk prestanda och imponerande grafik
Control Resonant är också tekniskt imponerande.
Trots att striderna ofta innehåller stora mängder fiender, explosioner, partiklar, fysikobjekt och visuella effekter lyckas spelet hålla ihop upplevelsen mycket väl.
Testet genomfördes under cirka 45 timmar på PC med ett Nvidia GeForce RTX 4070 och under den tiden uppstod inga märkbara tekniska problem.
Remedys egen Northlight-motor får verkligen visa vad den klarar av här. Det som kanske imponerar mest är inte bara detaljnivån utan mängden saker som händer samtidigt.
Hiss-effekter rör sig genom miljöerna, föremål kastas omkring och hela omgivningen kan fyllas med visuellt kaos utan att presentationen faller samman.
Manhattan är spelets största visuella triumf
Den visuella designen är samtidigt en av spelets absolut starkaste delar.
Remedys version av New York är långt ifrån en traditionell återgivning av Manhattan. När de paranormala fenomenen börjar påverka verkligheten förändras hela stadsbilden.
Byggnader och miljöer kan börja vika sig på sätt som för tankarna till filmen Inception, men det är egentligen bara början.
Ju längre berättelsen fortsätter, desto märkligare och mer ambitiösa blir miljöerna. Vissa områden känns nästan omöjliga att beskriva utan att samtidigt förstöra överraskningen.
Även fiender och bossar håller en mycket hög nivå visuellt. Remedy har länge varit skickliga på surrealistisk konstdesign, men Control Resonant tar detta ännu längre.
Det finns ögonblick där man helt enkelt stannar upp för att försöka förstå vad man tittar på.
Kartan är spelets tydligaste svaghet
Om det finns en tydlig svaghet i Control Resonant är det navigationen. Precis som i det första Control kan kartan ibland vara mer förvirrande än hjälpsam. Problemet blir ännu tydligare i de senare delarna av spelet där miljöerna blir betydligt mer komplexa.
Det går därför att hamna i situationer där man vet ungefär vart man ska men ändå har svårt att förstå vilken väg som faktiskt leder dit.
Samtidigt är det ett relativt litet problem i förhållande till hur imponerande miljöerna är. Det känns nästan som priset man får betala för att Remedy vågar skapa platser som inte följer traditionell spelgeografi.
Sidouppdragen visar Remedy från sin märkligaste sida
Trots det större fokuset på strider har Remedy inte glömt bort det märkliga och absurda som många förknippar med studion. Utöver huvudberättelsen finns flera områden fyllda med sidouppdrag och aktiviteter. Många av dessa känns dessutom som klassisk Remedy.
Under spelets gång kan Dylan bland annat hamna i jakten på en barnvagn över hustak, tvingas sjunga karaoke i en situation där livet står på spel och interagera med en katt i kampen mot Hiss.
Det finns även mer surrealistiska uppdrag, som att spela finn fem fel tillsammans med en extradimensionell taxi eller utreda hemliga övervakningsoperationer som gömmer sig i helt vanliga miljöer som kaféer och pizzerior.
Det är just sådana detaljer som gör att Control Resonant fortfarande känns som ett Remedy-spel trots den tydligare actioninriktningen.
Dylan Faden överraskar som huvudkaraktär
En av spelets största överraskningar är samtidigt Dylan själv.
Hans berättelse handlar i stor utsträckning om skuld, identitet och möjligheten till någon form av upprättelse. Många människor omkring honom ser honom fortfarande som personen som orsakade enorm förstörelse, även om verkligheten är mer komplicerad än så.
Det gör att Dylan ofta möts av misstro eller ren avsky. Sean Durrie ger karaktären en lågmäld och tung framtoning som fungerar mycket bra. Dylan är van vid att människor ser det värsta i honom och det märks i både dialog och beteende.
Spelet utforskar samtidigt hans tidigare relation till Jesse och familjen Faden. Dessa delar ger karaktären betydligt mer djup än vad man kanske hade väntat sig efter det första spelet.
Dialogval finns också, även om de inte förändrar själva berättelsens riktning. Istället påverkar de nyanserna i hur Dylan uttrycker sig och reagerar på olika situationer.
Resultatet är en personlig berättelse som på flera ställen är oväntat känslosam.
Zoe De Vera blir ett starkt tillskott
En annan karaktär som snabbt gör avtryck är Zoe De Vera, Dylans kontaktperson genom stora delar av berättelsen.
Hon hade enkelt kunnat reduceras till en traditionell röst i radion som berättar vart spelaren ska gå härnäst. Remedy låter henne istället bli en viktig del av berättelsen.
Relationen mellan Dylan och Zoe utvecklas gradvis och blir en viktig motvikt till allt det övernaturliga som händer runt omkring dem. Trots att verkligheten bokstavligen förändras framför deras ögon är det ofta deras samtal och kemi som driver berättelsen framåt.
Slutsats: Control Resonant är Remedy på sin bästa nivå
Control Resonant känns som ett stort steg framåt för Remedy Entertainment.
Studion har lyckats skapa ett betydligt djupare och mer engagerande stridssystem utan att förlora den märkliga identitet som gjort tidigare spel så uppskattade. Närstriderna är snabba, aggressiva och fyllda av möjligheter att experimentera. Karaktärsutvecklingen ger stor frihet, samtidigt som både Aberrant och Dylans övernaturliga krafter gör att spelet hela tiden introducerar nya sätt att tackla sina fiender.
Samtidigt finns allt det andra som man vill ha från ett Remedy-spel kvar. Berättelsen är märklig och full av mysterier, sidouppdragen kan gå från humoristiska till fullständigt surrealistiska och miljöerna är bland de mest spektakulära studion någonsin skapat.
Framför allt lyckas Control Resonant kombinera dessa delar på ett sätt som känns ovanligt komplett.
Manhattan är fantastisk att utforska, Dylans personliga resa överraskar positivt och det nya stridssystemet gör att spelet fungerar lika bra när berättelsen tar ett steg tillbaka och låter action stå i centrum. Det finns mindre problem med navigation och karta, men de är små i sammanhanget.
Control Resonant visar vad som händer när Remedy tar allt studion redan är bra på och kombinerar det med sitt hittills mest genomarbetade gameplay. Resultatet är ett spel som känns både lättare att ta till sig och samtidigt lika egensinnigt som tidigare Remedy-produktioner.
För mig är Control Resonant ett mycket positivt överraskande spel och ett av de starkaste projekten Remedy har skapat. Det lyckas vara större, djupare och mer actionfokuserat utan att förlora den identitet som gjort studion unik.
