Bayonetta 2 har äntligen landat och jag har så klart klivit ner i helvetet för att spela rollen som en alfa-kvinna.
Är du trött på att alltid spela ett muskulöst köttberg i ett episkt actionspel? Bayonetta-serien ger dig raka motsatsen, självklart hittar vi muskulösa köttberg även här. Men huvudkaraktären, Bayonetta, är en välbystad, lång, smal kvinna med ett självförtroende av stål. Till skillnad från första spelet så vet Bayonetta nu fullt ut vem hon är vilket gör att hon kan gå fullt ut i sin karaktär, något som märks i stort sett varje minut av spelet.
Bayonetta
Det är två saker som lyser igenom direkt när man spelar Baynoetta 2, första är att det är Japanskt, andra är att det är SEGA som ligger bakom spelet. Det Japanska draget lyser igenom på många sätt, J-pop musik i fighter, väldigt öppen sexifiering av den kvinnliga kroppen och galna fightingscener. Att det är SEGA som ligger bakom Bayonetta 2 märks på referenser som är hämtade direkt från både Sonic och Crazy Taxi.
Hela introt till spelet (första timmen) får vi följa vår karaktär, Bayonetta, på diverse episka fighter, shoppingrundor och så klart omvälvande upplevelser som ger ett mål för spelaren att fortsätta spela. Jeanne, Bayonettas vän, dras ner till helvetet och Bayonettas mål är, från den punkten, att rädda väninnan Jeanne och ta henne tillbaka från helvetets järngrepp.
Introduktionen blandar långa filmsekvenser med fighter på flygplan, tåg och i luften, detta för att man ska komma in i kontrollerna och historien som ligger till grund för Platinum games senaste storspel.
Grafiken
Är det något som lovordats i Bayonetta 2 så är det grafiken. Frågan är bara hur det känns när man väl spelar, Till skillnad från Mario Kart 8 som är ett av de grafiskt snyggaste spelen till Wii U så är det väldigt mycket mer detaljer och episka miljöer i Bayonetta 2. Det är mycket som ska visas upp på samma hårdvara. Detta medför såklart en del brister och den största nackdelen är så klart framedrops vid de mes kritiska tillfällen för en episk upplevelse. Precis som i Bayontta 1 så bygger spelet på storslagna fighter med stora fiender, något som spelet inte tycks vara helt optimerat för då det uppkommer framedrops i de, i vissa fall, mest kritiska lägen.
Förutom framedrops i fighterna så är grafiken något ojämn, precis som FPS:en är (frames per second). FPS-tester visar att Platinum games inte riktigt klarar att hålla de 60 FPS de försöker med då den faktiska FPS:en ligger mellan 40-60 fps. Varför de lyckas hålla 60 FPS, stundtals, beror på att de valt att köra upplösningen 720p och inte 1080p, ett riktigt bra beslut av Platinum Games då ett bra flyt ger betydligt mer till detta snabba spel jämfört med en högre upplösning.
Den ojämna grafiken visar sig igenom hela spelet, stundtals kan det vara magiska vyer, i nästa stund kan det se väldigt enkelt ut. Exempel på när grafiken inte visar sig från sin starka sida är när det händer mycket och Bayonetta utför en av alla sina specialattacker. De vackra partierna är istället när det är betydligt lugnare miljöer och man kan se över större vyer.
Kontroller
I ett snabbt fightingspel så är kontrollerna viktiga, det måste vara snabb respons och exakt precision. Jag upplever att Platinum Studios lyckats bra med denna delen, det har aldrig varit några tvivel om det beror på kontrollen eller min personliga talang av att döda demoner. Det är lätt att komma in i kontrollerna, men tar ett tag att lära sig slåss bra och taktiskt. Det finns två knappar för slag och sparkar (X och A), dessa kan kombineras i olika mönster tillsammans med axelknapparna och rotationer på styrspaken.
Vill man så kan man också styra större delen av spelet via skärmen på gamepaden. I detta läget drar man fingret åt det håll man vill gå, det aktiveras så fort man lägger fingret på skärmen. Att styra med skärmen är dock inget jag rekommenderar då det är väldigt klumpigt, eller så är det bara jag som är konservativ.
Det går också bra att spela hela spelet på skärmen då gamepaden alltid speglar TV:n’s bild.
Fighter
Bayonetta 2 är ett intensivt fightingspel i en äventyrsmiljö, eller hack ‘n slash om man föredrar det uttrycket. I det stora hela så går spelet ut på att ta sig igenom kapitel i spelet och besegra diverse fighter för att bygga vidare på storyn. Spelet påminner väldigt mycket om sin föregångare, nästan i klass med New Super Mario Bros. kontra New Super Mario Bros U. Man känner igen sig på, i stort sett, alla plan. Det är samma layout på menyerna, spelupplägget, effekterna och så även fighterna.
Bayonetta är en häxa och har förmågan att ta sig igenom en portal som förenar den verkliga världen med andevärlden. I andevärlden slåss man mot änglar och demoner som har hämtat direkt inspiration från sin föregångare.
Den enkla förklaringen
Om man ska förklara spelets upplägg enkelt så består Bayonetta 2 av en relativt linjär värld som besitter en hel del genomskinliga väggar, långa smala gator som kan kallas transportsträckor. Då och då kommer man fram till en mer öppen yta som är byggd för en större fight. Det finns mellan 10-15 utsatta fighter per kapitel och det är dessa som tar spelet framåt i storyn, samt att de även är dessa som utgör de slutgiltiga poängen i spelet. Vissa fighter är obligatoriska då de följer med i storyn, medan andra är mer alternativa och hittas på vägar som skiljer sig från den utsatta vägen. Ju fler fighter man hittar/klarar/får bra betyg på, ju bättre blir slutbetyget för hela kapitlet.
En sak spelet faller mycket på i detta sambandet är just att “samla” fighter och bygga upp sin rank på de olika kapittlen, detta går naturligtvis att göra då man kan gå fram och tillbaka mellan kapittlen som man vill, men det går inte på något sätt att se vilken rank man har, vilka fighter man saknar, vilka ranker man har på olika fighter på varje kapittel.
Den mer invecklade förklaringen
Den enkla förklaringen låter väldigt torr och tråkig, vilket inte riktigt är hela sanningen. Ja, det är linjärt, ja det är osynliga väggar och smala transportsträckor på tomma gator, men spelet bygger mycket på de episka fighterna som har ett stridssystem som påminner mer om ett fightingspel än ett actionspel. I de laddningstillfällen som finns så kan man träna upp sina färdigheter som fighter, tyvärr bestämmer spelet när man tränat klart då den hoppar ur detta läge så fort spelet laddat klart, här skulle man gärna stannat lite längre vissa gånger om man vill träna in någon speciell kombination eller liknande.
Fightingsystemet är inte lika avancerat som hos renodlade fightingspel, men det finns en hel del kombinationer att lära in, dessa kan bli fler genom att man köper fler i spelet, men också genom att köpa andra vapen som också ändrar kombinationerna i fighterna.
Bayonetta (som serie) bygger dock inte bara på den interaktiva delen, videosekvenser är också en stor del av spelet, den första timman tror man nästan att spelet är en interaktiv film vilket kan kännas lite väl extremt. Trots alla filmer så finns det böcker att samla för att få den kompletta versionen av storyn i spelet. Böcker som ligger utlagda lite var stans på banan, dock inte på speciellt svåra platser då banorna är något linjära i sin helhet.
Spelets mål?
I Bayonetta 2 träffar vi välkända ansikten som Enzo och Rodin, men vi får också träffa Loki relativt snabbt. En liten, ung person som snabbt hittar sin plats “under” Bayonetta. Vi följer Loki och skyddar honom för det mesta mot de demoner som går till attack. Precis som Bayonetta så befinner sig Loki i andevärlden, något som förvånar Loki till en början då han inte är van vid att folk ser honom. De personer som inte befinner sig i andevärlden ser inte de som befinner sig där, däremot får de en något obehaglig känsla när man kommer för nära dem.
Tillsammans med Loki ska Bayonetta ta sig upp för berget Fimbulventr som ligger vid havskanten och vid staden Noatun. Bayonettas mål med att bestiga berget är att få reda på sanningen om “Umbra Häxorna” då detta berget sägs vara deras hem.
Loki däremot dras till berget utan att förstå varför, men lockelsen är så stark att han bara måste dit, trots de faror som lurar redan nere i staden Noatun.
Omdöme
Bayonetta 2 är ett väldigt “Japanskt” spel i den bemärkelsen att det tar ett tag att komma in i, speciellt om man inte spelat föregångaren. När man väl kommit in i det så är det dock underhållande i allra högsta grad. Blandningen mellan tredjepersons äventyr med intensiv (men mest) storslagen fighting är en bra kombination.
Det som är trevligt med Bayonetta 2 är att Wii U ägarna får ett spel som är anpassat för vuxna både vad gäller grafik, innehåll och språk. Platinum Games tar verkligen ut svängarna när det kommer till dialogerna och animeringarna av Bayonettas kropp, något som lätt kan kännas överdrivet från stund till stund. Det har dock lindats in bra med hjälp av en väldigt karaktäristisk gangster (Enzo) och en kvinna (Bayonetta) vars kläder består av hennes hår, på något sätt, som även är ett vapen på flera sätt.
Bayonetta 2 lämnar oss med en “Bättre-stämpel”, är man ute efter action och kan lägga en timma eller tre på att komma in i spelet så är det helt klart värt ett köp, speciellt med tanke på att man får första delen portad till Wii U på köpet. Är man däremot känslig för sexifiering av kvinnokroppen och tycker att stöddiga gangsters inte är det bästa här i världen så bör man nog fortsätta se sig omkring efter en intensiv action för Wii U, Hyrule Warriors kanske?
[column size=one_half position=first ]
Positivt
– Grafiken
– Episka fighter
– Underhållande gameplay[/column][column size=one_half position=middle ]Negativt
– Sexifieringen
– Framedrops
– Svår överblick av ens prestationer
[/column]
